För en vecka sedan drog aajja sitt sista andetag. I sitt älskade hem, med Marika liggande brevid honom i sängen och min Aahka sittande på en stol med sin hand i hans. Allt var lugnt, fridfullt och väntat – och otroligt sorgligt. När han gled bort kände jag ett lugn, ett lugn över att han slipper ha ont mer. Att han återigen får vara stark och frisk och vandra i sina älskade fjäll. Fiska lax och köra runt på slingriga vägar med husvagnen bakom bilen. Orka lyfta upp sitt barnbarnsbarn, skjuta älg och ta skotern till stugan i Stentjärnarna. Sitta länge i slöjdarverkstaden för att sen gå in och äta middag med sin stora, bullriga familj.
Jag är glad att vi stannade i Sverige. Att jag fick ta farväl av den man jag trodde alltid skulle finnas hos oss. Han var för ung för att dö, men det gör mig lycklig att han hade ett sådant fulländat liv. En underbar fru, min Aahka. Två döttrar, fem barnbarn och ett barnbarnsbarn. Som in i slutet klappade sin maadter-Aajja på kinden och sedan vinkade hejdå. Han har varit lycklig, och jag hoppas att den dagen det är dags för mig att lämna det här livet är det exakt så, med hela min familj samlad. Skojandes, gråtandes och skrattandes runt omkring mig. Med en hand i min hand och en vetskap om att vara så älskad en människa kan bli.
För han var, och är, otroligt älskad. Jon Artur Renhuvud. Min Aajja. Jag hoppas han ser på oss med ett leende och suckar över att vi lämnar disken framme och glömmer hans tofflor i lägenheten så han inte har några skor när han ska mata hunden på morgonen. Aajja. Vi saknar dig. Men jag lovar att vi kommer att klara oss, eftersom du har satt en stabil grund för oss alla att stå på. Du kan vila nu, vi matar hunden imorgon.
❤️❤️❤️
❤️
❤