Sápmi – Sverige – Irland

Chloe har precis somnat (!!), jag kollar på lyxfällan, pysslar kuvert och bakar muffins. Eftersom det var tydligen bakning som krävdes för att jag skulle lugna ner mig efter att ha fått panik efter att ha försökt natta Chloe i tre timmar. Lilla, älskade, stök-unge. Det som funkade igår var tydligen inte populärt idag. Så då får vi börja om och prova något annat då. Jag börjar landa i att vi helt enkelt inte har ett sånt barn som somnar själv i egen säng i lugn och ro. Vi har en dotter som har svårt att varva ner och behöver massa gos och mys och närhet för att kanske kunna somna utan att jag skumpar omkring på henne (jag orkar inte det längre – hon är tung!). 
Så nu varvar jag ner en stund med lite pyssel sen ska jag krypa ner bredvid min lilla, bestämda unge och hoppas på en bra natt så vi kan börja om på ny kula imorgon. Men jag står fast vid att det är noll amning fram till kl 5.00. Där viker jag mig inte. 
Pust. Det är en hel vetskap det här med att ha en bebis. En vetskap, och den största kärleken och lyckan i livet.