Jag har precis borstat tänderna och sitter och kollar på avsnitt 2 i Game of Thrones. Jag har läst några av böckerna och sett första säsongen när den kom ut, men nu tänkte jag börja om så jag minns allting. Jag har alltså 7 säsongen har se fram emot, och har jag tur tar det mig 2 år att se dom så jag inte måste vänta på säsong 8! Onne-Vielle ligger och sover som en liten burrito här bredvid mig på soffan och storasystern ligger däckad i vår säng på övervåningen. Imorse (och igår) vaknade hon kl 6.00 när Nate grymtade och bökade som värst och nattningen igår var rena mardrömmen (Ciaran jobbar kväll den här veckan) så idag fick hon vara vaken hela dagen och somnade fint kl 19.00 ikväll. Det är ett helt bestyr det där med barn ocj sömn, i alla fall hos oss. Varenda morgon river jag mitt hår och bedyrar att nu jäklar åker hon ur sängen, och sen ligger hon där nästa kväll igen. Ja, kanske är vi ”svaga” som inte ”lärt” henne att somna själv i en egen säng men jag tror att det finns en anledning till att hon behöver just mig på nätterna så vi får genomlida ett tag till helt enkelt. Och varför jag ändå klagar är för att jag iaf måste få skriva av mig och tycka att det är tufft. För det ÄR ingen dans på rosor att ha två små barn och noll familj till hjälp i närheten.
Nåväl, nog om det. Ingen blir glad av att höra om sömnlösa nätter och barn med starka viljor (eller jo det är väl jättefint med en stark vilja, bara inte så enkelt för föräldern kanske). Idag har jag och Nate varit hos läkaren och vägt (5520g) och mätt (56cm) och ammat (jag) och bajsat och kräkts på läkaren (Nate). Allting är perfekt med vår lille pojk och om tre veckor ska vi tillbaka för första vaccinationen. Sen vi kom hem har han sovit med några få uppvak för att käka så jag och stora barnet har lekt i trädgården och målat och diskuterat saker som bara vi stora kan (tex att aehtjie gillar färgen grön och att dockan har en napp och att Chloe måste ha tofs när hon äter).
Det går ändå, det här tvåbarnslivet.
Say it out loud