”Imorgon” blev en vecka men nu känner jag att jag börjar komma tillbaka till livet. Det beror nog på att det har varit mulet och rätt kallt idag, jämfört med solen och de 25 grader vi har haft tidigare. Det är även nästan 2 veckor sedan vi döpte vårt yngsta barn och sedan fick åka ambulans till Falun med syrgasmask över samma barn som tidigare fått sitt namn.
Nathan Artur Renhuvud Keane
Vi hade nämligen dubbeldop tillsammans med kusinen Emony (Kristina May Widdicomb) och det gick, kanske inte bra men det gick. 
Som tur är hade vi många hjälpsamma gäster på plats. Tack och lov. Nate var hängig från första början men sov sig igenom hela dopceremonin (som var väldigt fin med vår gamla familjepräst som höll gudstjänsten på alla tre språken vi har i våra familjer) och det kändes ändå okej fram tills dopet var över och jag kunde dra av Lilleman den svettiga (och så fina) gaptan. 
Så han blev döpt och sen bjöd vi in till dopfika i bystugan här i Storsätern och sen hann jag ta några få kort (jag var tillräckligt klar i att få iaf ett kort på hela lilla familjen), äta lite kött och dricka en kopp kaffe innan jag åkte hem med Nate som vid det här laget hade sovit i vagnen men var så hängig så hängig. 
För resten av dagen spenderade vi i sängen. Jag försökte få honom att amma men han hade så svårt att andas att han vid det här laget var alldeles matt. Men vi tog oss genom dopet och det kändes ändå som en fin dag. Jag är så glad över alla som kom och över all den hjälp vi fick! Speciellt nu när jag var upptagen på annat håll och knappt hann se insidan av bystugan. Ledsen men det blir ännu en cliff hanger här eftersom ja, jag fortfarande har en son som vaknar ofta och nu är min tid ute för den här gången. Kanske skriver jag mer imorgon eller kanske om en vecka. Men vi mår bra och har det fint. Kolla här tex: 
En kväll vid Fjällguttusjön i Norge, bara 15 minuter bort från mina föräldrars hus.
Say it out loud