Ibland kommer dom, dom där underbara mys-kvällarna. Det känns som att vi äntligen har sytt ihop oss som ett team på kvällarna. Jag har bestämt att vi var tvungna att flytta fram nattningsstarten tex. Nu börjar vi redan klockan 18.00 så att vi slipper stressa men ligger i sängarna och har släckt kl 19.00. Ikväll jobbar Ciaran så jag var ensam med barnen, vilket betyder att jag måste steppa upp mitt föräldraskap och bita ihop. Konstigt nog är det då jag är som bäst, kanske för att jag vet att jag inte har någon back up om det skiter sig. Därför låter jag det inte rasa ihop helt enkelt.
Ikväll klickade allt. Trots att Nate somnade i selen medan jag stod och hackade grönsaker till kvällens wok så var alla på bra humör vid middagen. Efteråt lekte vi en stund med tågbanan innan barnen fick diska medan jag röjde i köket. För en gångs skull stod dom bredvid varandra och samsades om diskborstar och skålar. Ingen knuffade någon annan av sin pall, ingen ryckte i panik saker ur den andres hand. Allt var frid och fröjd och när Chloe inte ens bröt ihop när Nate råkade hälla en hel mugg vatten över hennes ben så tänkte jag att ”det här är det jag har längtat efter”. Syskonskapet syntes så tydligt i den stunden.
Sen gjorde jag gröt till barnen och Chloe hjälpte Nate när han inte fick upp gröt på sin sked och sen spexade hon så han kiknade av skratt och kallade honom Bum face och jag klarade inte av allt jag känner för dom där två barnen. Så vi gick upp, satte på oss pyjamas, borstade tänderna och läste några böcker och sen låg vi i en stor härlig hög i vår säng och höll varandra i handen.
Tack livet. För sådana kvällar. Jag ska spara den i minnet när barnen slår varandra med tågrälsen och knuffar ner varandra från soffan.
Underbart att höra, de är ju så fina, våra ungar.