På morgonen, när hon nyper mig i ansiktet och jag väl slår upp ögonen och tittar på henne, när hela hennes lilla ansikte lyser upp och hennes små ben sprattlar av glädje. Då fylls mitt hjärta av en kärlek så stor att jag inte finner ord. Hon är det vackraste jag vet, det finaste jag gjort och min stora kärlek. Ibland får jag panik av hur mycket jag älskar henne, panik över att något ska hända henne. När hon gråter vill jag ta bort allt det onda och aldrig mer se henne ledsen. Som tur är så är hon mest glad, vår busiga dotter. Flickan som låter som en dinosaurie när hon pratar och kommit på hur man rullar (och numera aldrig mer ligger på mage). Flickan som inte vill sitta utan helst stå jämt, som skrattar åt sånger med rörelser och stirrar med öppen mun på människor hon inte känner men sprattlar med armar och ben när pappa kommer hem. Vår Irländska sametjej som ger oss så mycket glädje och kärlek. Nu vet jag vad livet går ut på.
Älskade unge, du förstår inte hur älskad du är.
Say it out loud