Sápmi – Sverige – Irland

Idag var förmiddagen låååång och det tog hundra år innan det var dags för lunch och vila. Är det ens okej att äta lunch kl 10.30? Om man är ett år är det väl det? Nåväl idag gjorde hon det i alla fall och nu somnade hon på min arm, så himla gosigt. Jag måste tvinga mig själv att ligga kvar en stund när det händer, ofta äe det ju full fart nu för tiden så de små stunderna av närhet är viktiga. När hon är trött vill hon gärna vara nära, och bli buren. Mina armar och axlar börjar bli starka nu men det ska bli skönt att få hem en bärsjal (det är det jag går och väntar på att få hem med posten. Som förövrigt verkar hoppa över vårt hus nu för tiden. Vi har inte fått en endaste liten räkning på tre dagar?). Ciaran undrade varför vi ens behöver en bärsjal, ”vi bär henne ju inte ens längre?” Eh. Jag vet inte vilken liten drömvärld han lever i men vissa dagar gör jag inte mycket annat än lyfter upp och sätter ner vår dotter. Då vår bärsele inte är optimal längre, och jag nu tycker att det ser otroligt mysigt ut med sjal, så blir det en sådan nu. Vi kommer behålla bärselen också, jag har svårt att tro att Ciaran kommer lära sig knyta en sjal så den får han använda de få gånger han behöver det. Men först får vi prova om Chloe ens gillar bärsjalen, Jag hoppas det!