Distans fungerar, ett tag, och det är bra att sakna och längta och när man sedan får bo tillsammans uppskattar man det otroligt mycket. Det som är det dåliga nu när vi har bott tillsammans i 15 månader är att jag har svårt att inte Inte ”ta vara på tiden” mer. Alltså, att jag fortfarande lever i tanken att vi måste passa på att umgås när vi väl kan. Det slutar i att jag inte kan gå och lägga mig innan C, eller gå upp och lägga mig och läsa i sängen medan C kollar på TV. Det tar emot att åka iväg och träffa vänner när C är hemma och är ledig, och det är ju sjukt. Jag menar, vi ska ju leva hela livet ihop? Jag måste förstå att han alltid kommer hem till mig, och tvärtom. Så ikväll övar jag med att kolla på ”Lyxfällan” uppe i sängen (mest för att jag har ett party i min mage och inte är speciellt komfortabel nere på soffan längre. Sängen är min bästa vän) medan C kollar på fotboll i vardagsrummet. Liksom, han kommer ju upp och lägger sig hos mig snart! Jag måste bara få in det i mitt huvud.
Eller så kan man ju se det så att jag helt enkelt älskar att umgås med min pojkvän. Vilket också är fint (och sant) såklart! Jag måste bara lära mig att vi inte måste skiljas åt längre.
Say it out loud