Sápmi – Sverige – Irland

Nu kommer ett lite mindre glatt inlägg. Jag försöker alltid att vara positiv, men nu börjar det bli lite för mycket även för mig. Det är bröllop om 8 dagar och om det inte räckte så har jag just begravt min morfar. Min fästman har jag inte sett på två månader och min ettåring är just det, en ettåring. Jag försöker se fram emot bröllopet, men det är svårt när andra människor grusar till det och gör så att jag känner för att bara ge upp. Jag hatar att det får mig att glömma bort dom 100 gästerna som faktiskt ser fram emot vårt bröllop. De som till och med reser från andra länder för att fira mig och min blivande man. 
Det känns ibland som att det glöms bort. Att det här är vårt bröllop. Ingen vanlig fest. Ingen släktträff eller dop-party. Det här är vårt bröllop och jag planerar bara att göra det här en enda gång i hela mitt liv! Då vill jag ha det som jag vill, den här enda gången ska jag endast försöka att göra mig själv glad och lycklig. För om jag är glad och lycklig är min fästman glad och lycklig. Och det är det enda som betyder något den helgen.
Så idag är sista dagen jag tänker sitta och känna mig ensam och ledsen. Nu jävlar ska det bli bröllopsfest! Min bröllopsfest! Vet ni hur jäkla STORT det är och hur mycket jobb det är bakom ett bröllop eller! Nu går jag och lägger mig och imorgon kommer allt kännas bättre. För vet ni, då är det endast en dag kvar tills min fästman är här. Sen gifter vi oss. Han och jag. Och det är inte alla som har en sån tur att de får träffa nån som får en att må så bra, skratta så mycket och känna sig så speciell.