Jag ligger och ammar min son i ett mörkt sovrum där en hello Kitty lampa kastar ett blått sken. Förut var det här mitt och min mans sovrum, nu är det mest mina barns och lite mitt. Min man är utkastad och sover gladeligen i gästrummet. Ikväll har jag skrikigt att ”NU ÄR DET BANNIMEJ SLUT JAG TÄNKER INTE AMMA DIG EN GÅNG I TIMMEN” (till min son, inte min man) men likväl ligger jag här. För andra gången på en timme.
Vad som hände? Han log mot mig. Med sin himla söta lilla mun med två gulliga små tänder. Hans ögon såg på mig och han kunde inte hålla inne all glädje utan sprattlade hejvilt med benen och viftade med armarna så han råkade riva sig (igen) i pannan. Hur kan jag neka honom det han mest vill ha då? Hur tusan ska jag förklara för en bebis som inte vet nåt annat än att han blir glad i hela kroppen när han får syn på mig, att han omöjligt kan vara hungrig nu och därför inte får amma.
Det gör man inte.
Så man ammar på. En gång i timmen. En gång i kvarten. Varje dag. Tills dom blir sex månader. Ett år. Eller tre. Tills han får nog – tills jag får nog.
Men vet ni. Det är nåt mellan mig och honom. Mig och min son. Så trots att jag klagar ibland, så kommer jag fortsätta amma tills vi slutar. Tills vi får nog. På bussar och i mörka sovrum. Vid matbordet, på en bänk i köpcentret och hemma i soffan. Har du nått emot det kan du titta bort
eller gå hem.
Say it out loud