Sápmi – Sverige – Irland

Så är vi en dag närmare förlossning (ja idag har jag räknat ner dagarna lite extra mycket). Chloe är i en så rolig fas just nu. Det märks att det är mycket som händer i hennes lilla kropp. Hon ska liksom lära sog att prata och tycka och göra saker som stora tjejer gör, och det är inte alltid det går så bra. Då kastas det saker och surläppen åker fram. Men lika snabbt som hon blir sur som en citron kan hon bli glad igen och sådär håller vi på hela dagarna. Älskade, fina lilla dotter. Som idag har kallat mig ”mom” och ”mama” och ”titte” i en salig röra. Hon kan för Guds skull inte förstå vad tusan hon ska säga till mig när jag kallar mig själv för tjidtjie och Ciaran säger mom eller Mommy. Nåväl, det är roligt att det börjar komma ord som i alla fall liknar det som det egentligen heter. Men det är mest bara oförståeligt babbel ännu om jag ska vara ärlig.

Idag var tanken att ta oss ut och köpa morötter, men herre så seg jag har varit idag. Jag har haft rätt ont i sidan igen och är så trött så trött. Regnet hjälper inte direkt till det heller. Men vi har ett stort hus som man faktiskt kan spela fotboll i och leka kull och dansa i, så det går ingen nöd på oss. När jag efter läggning upptäckte att min man hade köpt glass till mig så blev jag grinigt glad och bäddade ner ni och kollade på de första två avsnitten av ”the crown”. Så väldigt bra serie! Jag gillar ju kostymdrama ala downton abbey och denna känns så spännande! Nu har jag lyckats stänga av och ska ta mig i kragen och gå upp på övervåningen och göra min kvällsyoga innan det är dags att sova.

Det tar dock emot för jag sover inte alls bra nu för tiden. Chloe har inte mycket med det att göra just nu, utan det är besvärligt att ligga ner och att vakna varannan timme för att gå på toa och sen baxa sig ner i en någorlunda skön ställning igen. Inatt vakande jag även vid 4-tiden och hade sådana sammandragningar att jag fick flashbacks till förlossningen med Chloe, jag mindes plötsligt hur en värk känns och kände att liksom ”just ja så här oskönt var det ju att föda barn”. Så jag fick andas och slappna av trots att hela kroppen vill spänna sig och springa iväg från sig själv. Jag minns att det nästan var det svåraste. Att försöka slappna av när en värk kommer och INTE spänna sig. Åh Gud snart ska jag göra det igen…