Så var han ute. Onne-Viellen. Och precis som förra förlossningen så försvann alla smärtor så fort han var ute, och medan jag blev undersökt vägde de lillebror (3800g) och sen fick han ligga och gosa en stund hos sin aehtjie innan han kom tillbaka till mig och fick amma en stund. Den här gången ville jag ha min bebis nära-nära, och medan vi fick mackor och te låg han tätt intill mig och sög och snusade. Vid 11-tiden var vi uppe i vårt rum (tillsammans med en annan kvinna med sin bebis) och vips så var förlossningen liksom – över. Jag hade inte behövt sy den här gången, och förutom lite ont i benet (?) och sammandragningar så mådde jag liksom. Bra! Jag fick lunch och sen åkte Ciaran hem en stund för att se efter så Linnea och Chloe hade det bra. Vid 14 var han tillbaka igen och jag sov en stund medan han höll koll på att onne-Vielle andades. Jag hade börjat få migrän men höll det i schack genom alvedon och massa vatten. Det var vaaarmt inne i rummet och jag var tvungen att ha skynkena öppna för att få in lite luft till sängen, vilket resulterade i ofrivilliga samtal med kvinnan i sängen mittemot. Jag har sällan problem med att prata med folk, men just då ville jag inte försöka förstå vad hon sa på sin svåra irländska dialekt och även passa hennes nyfödda son medan hon var och rökte… en gång i timmen.. På kvällen åkte Ciaran hem igen och jag och lillebror hade vår första natt tillsammans. Efter att irish-traveler-kvinnans hela familj hade tvingats ut ur sjukhuset 30 minuter efter att besökstiden var slut. Amningen funkade direkt och på förmiddagen nästa dag kollade alla möjliga läkare igenom lillebror och eftersom allt såg bra ut och jag mådde bra så fick vi åka hem, 24h efter att vi kom in till sjukhuset. En sån drömförlossning hade jag inte kunnat drömma om, och det kändes verkligen som en revansch efter Chloes 5 dagar på neonatalen när hon föddes.
Så vi packade in vår lilla unge i bilstolen och körde hem till vår dotter som väntade spänt på sin lillebror.
Say it out loud