Så hamnade vi här, på Falu lasarett.
För på kvällen efter dopet var han så matt och medtagen pga andningen att han inte orkade amma och var nästintill medvetslös. Så vi ringde 1177, och sedan på deras inrådan 112. Vi var nämligen ca 300km från närmsta sjukhus med barnavdelning och det var inte läge att chansa på att han skulle bli bättre då. Först på plats var räddningstjänsten från Idre, de kom på ungefär 30minuter och när jag fick se min gamla klasskompis kliva in genom dörren så kändes det väldigt tryggt och jag blev väldigt mycket lugnare (tack Bernsa). Nate fick alvedon och fick andas i en mask tills ambulansen från Norge kom. Min fina familj packade ihop en väska och lite snacks och sen låg jag på en bår med min lilla slappa son fastspänd på magen, påväg mot Idre för att möta upp ambulansen som kom från närmsta ställe på svenska sidan: Sälen.
Det är verkligen otroligt stora avstånd här och det kändes skönt att räddningstjänst och sjukvårdare från både Sverige och Norge samarbetade så otroligt bra för att allt skulle gå så smidigt och snabbt som möjligt. Efter att vi blivit flyttade över till den svenska ambulansen strax utanför Idre åkte vi vidare nedåt i landet och det bestämdes rätt snabbt att vi var tvungna att ta oss till Falun för bäst vård. Det var tal om att möta upp en helikopter men så länge Nate fick syrgas och kortison höll sig värdena okej så vi åkte vidare, med rödljusen på hela vägen till Falun.
Väl framme var klockan mitt i natten och efter en del undersökningar och mer syrgas så stod det klart att han hade förkylningsastma, och alla var eniga om att vi gjort rätt som ringt ambulansen. Vi fick ett rum på barnavdelningen och natten blev okej. Nate fick fortsätta andas syrgas och kortison då syresättningen var dålig, men jag skrapade ihop någon timmes sömn och på morgonen kändes allt lite bättre.
Vi fick lite mat, massor av hjälp och vid lunch kom Linnea (som bara varit gudmor en dag men redan gjort skäl för sitt namn flera gånger om) och hjälpte mig med lunch och inköp av mediciner och sen bar väska och påsar ut i taxin när vi väl fick åka hem. Som tur är bor ju min moster i Falun så vi kunde åka dit och ta det lugnt medan vi väntade på att Ciaran skulle komma och hämta oss.
Allt gick bra och nu har vi astmamediciner och inhalator med oss resten av sommaren och hem till Irland. Det känns otroligt skönt, speciellt när vi är så väldigt långt från sjukvård här uppe i fjällen. Nate var världens duktigaste lilla unge och jag är så tacksam över att allting gick så bra. Men det var lite läskigt där ett tag när han bara hängde i min famn och inte ens ville amma..
Älskade pojk. Tack gode Gud för Sveriges fantastiska sjukvård. Jag hoppas ni som bor här förstår vilken tur ni har!
Så LÄSKIGT!!