Jag vaknade redan vid 5-tiden på morgonen den 14 April av en svag molvärk i magen och ryggen. Det kändes väldigt mycket som mensvärk och jag kunde inte somna om. Jag låg kvar i sängen ett tag men klev sedan upp när det inte blev bättre och tog en dusch, vilket senare skulle visa sig vara en smart idé då jag sen inte fick tid att duscha på en vecka. Värken hade inte gått över, men jag trodde fortfarande att det bara var förvärkar, och det kan man ju ha i flera dagar tänkte jag men när C åkte till jobbet vid 12 bad jag honom ändå att hålla telefonen påslagen och när till hands, utifall.
De närmaste två timmarna spenderade jag i sängen och gående omkring i huset. Värkarna började komma mer och mer i regelbundna vågor och vi 14 ringde jag in till förlossningen och frågade hur jag skulle göra. Jag hade alltså börjat förstå att det eventuellt kunde vara dags, och de plockade fram min journal och sa åt mig att stanna hemma så länge som jag orkade men var välkommen in när som helst. Vid de här laget stod jag hängd över pilatesbollen och kunde inte riktigt stå still, jag hade också satt på TENS-maskinen som verkligen hjälpte mig igenom värkarna. Vid 14.30 ringde jag hem C och när han kom hem stod jag mest och flåsade böjd över köksbänken. Jag hade bestämt mig för att vara hemma så länge som möjligt, men när C kom hem hade jag börjat må illa och när jag spydde rätt ner i handfatet bestämde jag att det var dags att åka in.
Än så länge var värkarna helt okej och jag kunde använda TENS-maskinen och andas igenom dom, och när vi kom in till BB tänkte jag för mig själv att det förmodligen var ett bra tag kvar innan det var dags att föda barn. Vid 4-tiden var jag uppkopplad till CTG och barnmorskan konstaterade att jag redan var 4cm öppen vilket gjorde att dom skickade mig direkt upp till förlossningen – wow! Jag blev rätt förvånad att jag klarat av hela 4cm hemma, på ändå rätt kort tid. Nu började värkarna kännas ordentligt, och jag var tvungen att stanna flera gånger på väg upp till förlossningsrummet och andas igenom värkarna som nu kom väldigt tätt. Väl uppe på rummet frågade dom om jag ville ha epidural och först svarade jag nja, då det kändes skönt att kunna vara uppe och röra på sig, men så kom ännu en värk och jag ändrade mig rätt snabbt. Det tog ungefär två timmar tills epiduralen var satt och började kännas och alltså WOW vilken härlig känsla! Från att försöka slappna av och andas igenom värkar som jag mest ville kämpa emot så kände jag ingenting! Jag ville kyssa epidural-killen, så underbart kändes det. Vid det här laget var jag öppen 5cm, så det hade inte hänt jättemycket på dom två timmarna inne på sjukhuset, men nu fick jag tid till att slappna av och till och med blunda lite. C passade på att gå ner till Marika som satt i väntrummet och undrade vad som hände medan jag låg och blundade. En sak var säker, epidural är guds gåva till kvinnan.
Fortsättning följer..
Say it out loud