Så kom beskedet. Från och med midnatt så är även Irland i Lock down. Alla ska hålla sig hemma. Man får åka och jobba om man inte kan jobba hemifrån, man får handla men ska hålla det till ett minimum och man får ta en promenad men bara med familjen och inom 2km från sitt hus. Ja, ni hör ju, detta kommer inte förändra nåt för oss haha men det känns onekligen ännu mer på riktigt och surrealistiskt. Där fick jag för min besatthet av katastrof-filmer..
Nå! Solen skiner om dagarna och vi har kunnat vara utomhus 3-4 timmar per dag vilket gör en otrolig skillnad här i karantänen. Igår fick jag dock nog på att vi levde i vår egna privata Groundhog day (ni har väl sett filmen där, är det Tom Hanks? Vaknar upp i samma dag varje morgon. Där är vi nu.) Så igår började jag preppa toaletten vi har på nedervåningen och idag har jag målat ett första lager! Tyvärr verkar det som att färgen vi hade kvar från förra gången vi målade (badrummet i vårt sovrum) inte räcker till två omgångar. Nu är ju allt förutom mataffärer och apotek stängda så vem vet när jag kan måla klart. Men jag har i alla fall gjort något utanför våra fasta rutiner och ikväll var det pizzakväll som vanligt och det är ju alltid festligt.
Barnen sköter sig ypperligt och jag kommer vilja ge dom hela världen efter den här perioden i vårt liv är över. Chloe har börjat fråga varför hon inte får träffa sina kompisar och jag har försökt förklara på hennes nivå hur många människor blir sjuka just nu och att vi inte ska träffa några människor så inte fler (och vi) blir sjuka. Nate fattar ju inte att något är annorlunda, men Chloe är så stor och klok i sin lillhet. Så förståndig och glad och sprallig. Ja, det är helt enkelt en fröjd att få spendera så här mycket tid med sina barn, även fast jag alltid får det så är det definitivt annorlunda nu. Jag hoppas att ni som tvingas vara hemma mer med era barn nu än tidigare också kan njuta av tiden ni får, trots att jobb kanske hänger över er och oron är stor. Vi har åtminstone varandra.
Det är så märkligt när man läser om hur ni har det, och så här går livet på som vanligt. Skolor är öppna, barn som hoster och man skickar hem. Personer som reser till fjällen och struntar helt i lokalbefolkningen :(.
Ja jag tycker också det känns märkligt när jag pratar med vänner och familj hemma i Sverige som lever på som vanligt medan vi knappt får lämna huset. :/ men jag hoppas och tror att alla länder gör det som de tror är bäst! Kram!
Gulliga är ni! Och fint att du kan uppskatta att få vara hemma med ungarna, många som mest tycker det är jobbigt. Puss på er därborta!