Sápmi – Sverige – Irland

Så hade jag preppat inför återinkomsten till bloggen med datorn i soffan, en bit kaka och en kopp te (som nu står och blir kall nere i vardagsrummet). Tyvärr så gav jag Nate en spagetti till middag, eftersom han såg så väldigt bedjande på mig och sa baa baa baaaaa (mat, såklart) när han tvingades äta potatis och korv medan vi mumsade på köttfärssås och spagetti. Oftast försöker jag göra så att vi alla äter likadant men ibland vill man bara äta en enkel spagetti bolognese. Det verkar alltså som att den enda lilla spagettin har gjort så min son har ont i magen inatt. Han kommer inte till ro och det luktar inte direkt rosor här i sovrummet.. stackars, stackars unge.

Samtidigt ligger Chloe på andra sidan sängen och är alldeles genomsvettig. Jag ber till gud att hon bara var varm under mitt tjocka täcke, och inte att hon fått influensan som jag varit däckad i sen i måndags. Jag ska inte gå in på detaljer, eftersom det är tråkigt att läsa om när andra är sjuka, men det har varit rätt jobbigt här hemma. Som tur var kunde Ciaran stanna hemma i tisdags och igår jobbade han nattskift så han var hemma hela dagen då också. Det var nämligen svårt att få mina chefer att förstå att jag behövde sjukskriva mig. Idag har jag mått bättre men fortsatt att ta det lugnt. Duschat, bäddat rent och vädrat så allt kändes bättre när jag och barnen kom in efter en eftermiddagspromenad runt kvarteret. Jag har kommit på nåt så genialt att jag inte kunde låta bli att klappa mig själv på axeln. Nate går ju hemskt ogärna ännu och det är drygt att vara utomhus med ett barn som bara kryper omkring. Så jag drar mig helt enkelt för att gå utomhus med barnen själv och det är ju inte hållbart (det är det ju inte att envist krypa heller men gossen i fråga lyssnar inte på det örat). Idag drog jag med vår ”Bobby-car” som Nate älskar och kunde skuva sig runt på. Helt. Perfekt. Vi tog oss hur långt som helst och han vägrade vända hem så jag fick lura han runt kvarteret så vi kom tillbaka till vårt hus innan han hade fattar vad som hände. Chloe körde dockvagnen och var även hon nöjd med livet. Farten passade även min stackars kropp som försöker återhämta dig fortfarande. Mm, så det blev snabb-tinad köttfärssås och spagetti till middag som alltså förde oss tillbaka till där jag är just nu.

Men då är det tur att vi hade en så fin eftermiddag och kväll tillsammans och att jag och min man hann kolla på ett halvt avsnitt av prison break och kramas lite innan han var tvungen att åka och jobba och jag blev inkallad till sovrummet igen. Det känns okej. Och nu verkar dom ha somnat om så jag ska smita ner och dricka upp mitt te åtminstone.

Nate. Lill-apan.