Igår var jag och Chloe på sjukhuset för att träffa barnläkaren. Vi fick en tid redan i höstas och vi hann nästan glömma bort den, men igår var det alltså dags. Vi skulle kolla att Chloes utveckling är som den ska, främst för att hon inte säger några riktiga ord än. Så vi vägde och mätte och jag fick svara på frågor om huruvida hon kunde äta själv (ja), hoppa (ja), springa (eh. mhm), klappa händerna (japp) osv. Chloe fick visa sin mage och klättrade upp och ner på stolarna och allting är ”som det ska” för en snart tvåårig unge. Så doktorn kliade sig i huvudet och sa att det är intressant att hon väljer att teckna vad hon vill istället för att prata. För att Chloe kommunicerar med oss är det inga tvivel om, det är bara det att det inte kommer några riktiga ord (förutom ”Dadda”, ”yoghurt”, ”Tack” och lite andra hitte-på ord för stunden). Så hon sa åt oss att inte oroa oss och att hon ville träffa oss om ett halvår igen för att se om något har ändrats.
Sen gick vi ut och Chloe sprang och hoppade och dansade och jagade fåglar och vinkade åt förbipasserande medan vi väntade på Ciaran som hämtade upp oss efter jobbet. Det känns skönt att ha fått träffa en läkare och att sagde läkare tyckte att allt verkade som det ska med vår pigga, envisa och aktiva dotter. Hon lär väl prata när hon tycker att det är dags, och tills dess får vi vara stolta över att hon kan teckna ”dinosaurie” och ”tåg” när hon vill kolla på Dinosaurietåg på iPaden. Hon pratar ju faktiskt – med händerna.
Say it out loud