(Detta inlägg skrev jag för en månad sedan men glömde publicera det känns fortfarande aktuellt, och trots att jag tänkt dra ner på det så hon äter lite mer så har det inte blivit så än. Chloe har visat tydligt att det är hon som bestämmer där fortfarande. I alla fall vill jag fortfarande publicera detta inlägg. Here you go!)
Chloe är snart elva månader och alltså det här med mat är en hel vetskap. Vissa dagar äter hon massor, vissa dagar knappt något alls, vilket betyder att jag ammar mer eller mindre beroende på hennes dagsform. På nätterna ammar jag relativt mycket, men det beror också på Chloe. Ibland har hon liksom inte tid eller lust att ens komma i närheten av mina bröst och ibland vill hon inget hellre än att rycka mig i tröjlinningen.
Är det något jag har upptäckt och förstått så är det hur otroligt olika syn det finns på amning. Det känns som att det knappt finns några rätt, och allting är tydligen mer komplicerat än vad jag först tänkte: Man ammar om man kan och vill och sen gör man det så länge man kan och vill – klart! Men så enkelt är det tydligen inte. Man kan amma för kort tid (vadå ammade du bara 4 månader?) och man kan amma för lång tid (nu är hen ju ett år ska du inte sluta nu?) man kan amma för ofta och man kan amma för sällan. Man kan amma hemma, borta, inne, ute, uppe, nere.. Ja you name it! Jag tänker på alla ammande kvinnor som blir sedda på med irriterad blick när de ammar offentligt och jag kan inte förstå hur folk tänker?! Jag blir arg och ledsen när jag läser om kvinnor som blivit bortfösta från bibliotek eller restauranger för att de matar sina barn. Att amma borde vara det mest naturliga, och om alla bara kunde sluta bry sig i hur andra väljer att mata sina barn så skulle vi kunna göra andra saker med all tid som skulle bli över. Kan vi inte säga så, vad ni än tycker och tänker om amning så bestämmer vi att alla mammor får göra som dom vill – ofta gör vi mammor nämligen så gott vi kan.
Jag kommer amma Chloe så länge hon och jag vill. Blir det en månad till – okej. Blir det två år till – fine! Så nu vet ni det, nu behöver ni inte kommentera vår amning. Det är en sak mellan mig och min dotter.
AMEN! Hos oss är det min egen mamma som irriterar mig mest med att varje gång vi pratar menande fråga: ”Och… hur går det med amningen…?”, insinuerandes om att vi borde sluta igår. Typ. Vi mysammar ju bara en endast lite gång på kvällen, som hon nog inte hade saknat om vi tar bort den, men ändå uppskattar nåt enormt när hon får komma till, så jag vägrar känna mig pressad och stressad. VI bestämmer när VI slutar. Blir så sur på folk som har en åsikt om det överhuvudtaget. Det är väl inte deras sak??!
Puss på er!