Jag har fantastiska vänner, dom bästa vågar jag påstå. Dom är smarta och snälla och generösa och dom är bra vänner. Dom är så bra att jag har svårt att hitta nya vänner, eftersom jag inte nöjer mig med mindre. Eftersom jag har vänner strösslade över hela världen som bryr sig om mig, som känner mig och vet vem jag är och vad jag känner. Jag har vänner som är mammor, fantastiska mammor, som peppar mig varje dag att kliva upp och göra om allt vi gjorde igår en dag till. Och en dag till. Och en dag till. Jag har vänner som får mig att tänka till, att fundera på världen och hur allt är. Vänner som jag har haft sen jag var liten och vänner som jag fått i vuxen ålder. På vårt bröllop hade vi 100 gäster, det ultimata beviset på alla fantastiska människor som jag har samlat ihop under mina snart 30 år. Dom är fantastiska.
Men idag vill jag hylla min kanske nyaste vän. Min vän som det senaste halvåret har gått igenom helvetet och kommit ut på andra sidan. I maj i år fick vi reda på att Vanessas huvudvärk och migränanfall var en växande tumör mitt i hennes hjärna. Allting från den stunden kändes ofattbar och surrealistisk. Jag pendlade mellan Shannon och Cork, önskade att jag kunde göra mer, och plötsligt flögs hon till Sverige där hon tillslut fick veta att det var cancer
cancer.
Jag kan inte förstå hur hon måste ha mått. Hur tufft allt har varit. Alla operationer, att tvingas flytta hem igen – förlita sig helt på sin familj och inte veta vad som skulle hända imorgon, nästa vecka, nästa år. Inte vara säker på att det ens finns ett ”nästa år”… De senaste månaderna har jag bara blivit mer och mer stolt över min vän. För vet ni, Vanessas cancertumör är borta nu. Hon finns och lever och andas och snart ses vi igen. Hon är den starkaste människan jag känner, och jag är så otroligt glad att livet såg till att våra vägar korsades.
HÄR har Vanessa skrivit lite om hennes resa.
Say it out loud