Angelica

Sápmi – Sverige – Irland

Min aajja.

Det blir sakta mörkare utomhus. Det börjar bli kallt och snart finns inga löv kvar på träden. Solen skiner dock fortfarande och kommer att fortsätta skina in i den djupaste vintern. Inuti mig är det också solsken, mestadels solsken men så många stunder där mörkret tar över och det är svårt att göra något alls. Det kanske verkar okej, men det är det såklart inte. Min aajja finns inte längre och ingenting blir någonsin som förut. Jag kan skriva en bok om allt han har varit, allt han fortfarande är, men det enda jag tänker på idag är hur oerhört tacksam jag är. Tacksam för att han alltid fanns där. För all hjälp, all stöttning och alla skarpa ord när vi inte lyssnat ordentligt. Jag är tacksam över vilken fantastisk aajja jag hade, över vilket stort tålamod han alltid hade och hur han alltid, alltid hade tid för oss. Tid att låta oss lära oss hur livet ser ut. Tid att sitta ner och lyssna på det vi hade att säga.

Det jag är mest tacksam över är att Chloe fick träffa honom innan han gick bort. Hur han fick hålla sitt första barnbarnsbarn i sin famn. Se henne krypa över golvet, skratta när han kittlade henne.

och att jag fick se honom vara min dotters maadteraajja. Om så en kort stund. Det är något jag alltid kommer att bära i mitt hjärta.

 

DSC_2054RED DSC_1937RED DSC_1981RED

Allrakäraste aajja. Du saknas oss så förfärligt.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Angelica

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats