Sápmi – Sverige – Irland

Det är verkligen spännande med en liten kotte i livet. Det finns inga regler och massor av undantag. Bara för att hon sover själv i sin korg ena kvällen betyder inte det att hon inte kommer vakna så fort du flyttar henne från din famn nästa dag. Ibland äter hon hur länge som helst, ibland speedar hon på och slukar massor på 5 minuter. Vissa dagar sover hon bara 30-minuters pass, men igår sov hon nästan hela dagen (och natten).

Igår var det 8 veckor sedan vi åkte in på förlossningen i Limerick och födde fram världens finaste unge. Det känns både som en evighet sedan, som att hon alltid funnits i våra liv, och som det var igår vi stoppade ner henne i vår nya bilstol och försiktigt körde hem med vår nya kärlek. Hon är så väldigt självklar, och jag älskar henne så mycket att det inte finns ord. Nu först förstår jag hur mycket mina föräldrar älskar mig. Hur mycket de oroat sig och tvingat sig själva att låta mig upptäcka världen på egen hand (trots att man helst vill låsa in dom för evigt för att försöka skydda dom mot onda människor, mobbing, orättvisor och sorg).

En annan sak jag upptäckt är hur otroligt svårt det ändå är. Hur jag ibland inte hinner äta något, inte får sova ordentligt eller duscha på flera dagar. Enda gångerna jag hinner med detta är när C är hemma och kan hålla lillpigan glad och nöjd medan jag gör det jag inte gjort på ett tag. Jag är så sjukt imponerad av alla ensamstående föräldrar där ute. Vilket jobb ni gör! Att ensam ta hand om en så ”enkel” bebis som Chloe faktiskt är till och med det ingen dans på rosor (och vi ska inte tala m hur ensamt det faktiskt är att vara föräldraledig emellanåt), så jag kan inte tänka mig hur det är att vara ensam med en bebis som skriker ens hälften så mycket som Chloe, eller sover ännu mindre. Nej, jag är glad att vi är två om det här.

Fast i slutändan så är allting väldigt enkelt och självklart. Inget hon gör kan få mig att vilja ge upp, hur mycket hon än skriker, bajsar och knorrar så älskar jag henne tills världen tar slut.