Alltså, en sak vill jag säga direkt: Jag är inte direkt känd för att vilja hålla på överraskningar, alltså blir det inte mycket överraskningar med mig. Tex när Marika fyllde 18 och jag skulle flyga hem från Frankfurt och överraska henne så blev jag så uppspelt att jag råkade berätta det för henne innan. Typiskt mig.
I alla fall lyckades jag vänta nästan tre veckor innan jag ringde Tjidtjie och Aehtjie. Då hade jag innan ringt två av mina systrar (alltså dom ringde jag ju typ samma kväll som jag plussat) och sms.at Yvonne (okej Yvonne var typ med mig i luren när jag kissade på stickan). Så den dagen jag ringde mina föräldrar berättade jag även för resten av mina syskon och aahkor och Aajja (mormor/farmor och morfar). Sen dröjde det kanske två-tre veckor till innan jag satte mig på ett flyg till Sverige för att träffa mina barndomsvänner för en helgs aktiviteter. Så fort jag såg dom skrek jag ut nyheten, alltså jag vet att jag är sämst på att berätta på roliga sätt eller vänta till ”rätt tillfälle”. Jag var ju gravid! Det fanns bara ett rätt tillfälle och det var när jag fick se dom! Mina vänner skulle få ett till tantebarn, och jag hade redan hållit det för mig själv i nästan 6 veckor (som kändes som tusen). Så ja, det blev en hel del skratt och resten av helgen ringde jag runt till resten av vännerna som jag ville berätta det för själv. Huff, det är ett himla jobb alltså. Nästa gång tror jag att jag postar det på Facebook direkt helt enkelt.
Så tyvärr, det var inte mer spännande än så. Men tro mig, det är inte det viktiga här.
allra första magbilden, ser jag tillbaka är det verkligen skillnad från hur jag ser ut nu!
Say it out loud