Innan jag fick barn kunde jag 1. Inte förstå de som pratade om att man var i tex vecka 23. Liksom, vilken månad är du i!? Som gravid visste jag inte ens vilken månad jag var i.. en annan sak var människor som sa att ”mitt barn är 16 månader” wtf? Månader? Vem är du?!
Nu är jag där själv. Eftersom Nate ju inte är två år än men större än 1.5 år. 22 månader, snart två år.
Before I had kids I couldn’t understand pregnant woman who said that they’re ”23 weeks pregnant” when you asked them. Weeks? I want to know how many months! When I was pregnant I didn’t even know which month I was in.. same with people who referred to their children’s age by months. ”My son is 16 months old” WHO ARE YOU!? Now – I’m there myself. Because Nate isn’t two yet, and he’s older then 1.5 years. He’s 22 months old.
Och ärligt talat verkar det vara en tuff ålder. Varje dag börjar med att han frågar efter sin Åabpa, om hon inte är bredvid honom i sängen, tätt följt av M A A A T och får han inte mat sekunden efter så är det tårar och skrik hela vägen ner till köket. Där det lika gärna kan bli fel frukost eller att något annat kul kan komma emellan och han plötsligt inte är så hungrig.
It seems to be though enough to be 22 months though. Every day starts with him asking for his sister and then FOOOOD and if he doesn’t get something to eat within seconds he screams and cries all the way down to the kitchen. And when we’re there there is a big chance I’ll give him wrong breakfast. Just saying.
Sen fortsätter gnället så fort vi kommer hem från att ha lämnat Chloe på förskolan. Han vill vara utomhus med sin boll: annars blir det skrik och vägran på golvet. Ofta får jag stoppa honom i säng redan vid 10-tiden men ibland, om vi beger oss ut, så kan humöret gå uppåt och vi har en trevlig stund innan det är dags att hämta Chloe igen. Men hemma vill han inte vara.
Whining continues as soon as we’re back from play school. He wants to be outside with his ball – or else there’s more screaming and more tears. The last week I had to put him to bed at 10 instead of 12 because I just couldn’t make him stop crying. If we go outside or in the car though he’s happy and we can have a nice time, but he does NOT want to be at home without Chloe.
Senaste dagarna har han även vägrat att sova och vi har mer skrik tills han somnar av utmattning. Det kan väl ändå inte vars möjligt att han vill sluta med dagvilan? Nej, han behöver den fortfarande annars skulle han somna utmattad vid 16-tiden och det går ju inte..
The last days he also refuses to fall asleep after lunch and there’s more screaming. It can’t be that he doesn’t need his daytime nap anymore? No he’s too small and without a nap he’d be falling asleep around dinner time which isn’t good at all..
Sen är han sur hela dagen – om vi inte är utomhus dvs. Jag tror att denna förvandling i humöret är en del ålder och en del pollen/allergier/eksem för han kliar sig och är väldigt röd just nu också.
And after that he’s just angry all day – if we’re not outdoors that is. I think it might be his age combined with pollen/allergies/eczema because he’s been very red and he’s been scratching himself a lot lately.
Älskade lilla unge. Jag försöker ge kramar och gos och uppmärksamhet och följa honom så mycket det bara går, men vi kan omöjligt vara utomhus 24-7 och sova och äta och tvätta sig måste man göra så det går inte alltid att låta han få som han vill. Men att han just nu inte måste sitta på sin stol och äta sin mat utan kan gå omkring och suga på en klämmis får helt enkelt vara okej. Snart är vi ute på andra sidan och som tur är så är han den gulligaste, gladaste, roligaste, smartaste lilla unge emellan utbrotten. Och det är dom stunderna man minns när han väl somnat på kvällen.
Dear, sweet child. I try to give him hugs and cuddles and all the attention he needs, but we can’t stay outside the entire day and he has to eat and sleep and clean his hands so I can’t let him have his way all the time. But it’s okay to go off the routines a bit just to keep him happy at the moment. Soon enough we’re through this period too and luckily he’s the sweetest, funniest, happiest, smartest little kid in between these tantrums. And at the end of the day, that’s what I remember.
Say it out loud