Åh vad jag tänker mycket när jag är ensam på kvällarna. På vänner och syskon och vardag och fest. På att min son är en bebis och min dotter snart tre. På min man, filmer vi aldrig hinner se, samtal vi inte hinner med. På alla år vi har kvar tillsammans, på hur snabbt tiden går. På semester och vardag och pengar och mat.
Vad ska jag laga för middag imorgon?
Är biblioteket öppet?
Ska det regna imorgon?
Hur länge dröjer det tills Chloe kommer in till vår säng?
Kan Nate sova med strumpor på händerna?
Kommer yogamattan på måndag?
Ska vi gå till lekgruppen på onsdag?
Är den på onsdag?
Stort och smått, kanske mest smått, men just nu känns det som att jag börjat rannsaka mig själv. Vem är jag egentligen? Vilka människor vill jag ha i mitt liv? Hur vill jag bete mig bland folk? Hur vill jag uppfostra mina barn?
Vad är det som egentligen betyder något?
En sån där kväll, när inte ens ett härligt yogapass kan skingra tankarna. Då är det bäst att fundera över varför jag känner mig såhär, om jag kan (och ens bör) göra något åt det och sen sätta på en härlig ljudbok och gosa in näsan i min bebis nacke.
För det är det enda som är säkert. Det vi har här och nu.
En varm liten bebis med sockar på händerna
Och en uttråkad tvååring med en lugg som behöver klippas.
Say it out loud