Angelica

Sápmi – Sverige – Irland

Annons

Mjölkstockning!

Imorse vaknade jag inklämd mellan mina två barn och höll på att svettas ihjäl. Det blev inte bättre och några timmar senare insåg jag att det helt enkelt var en mjölkstockning jag hade. Eller ja, inte så enkelt. Feber, huvudvärk, illamående och ett ömt, rött bröst uppepå det. Helt sjukt att ett bröst kan skapa så mycket kaos i prick hela kroppen. Så idag har jag försökt vila (så mycket det nu går med två barn), duschat varmt, försökt trycka i mig vatten och paracetamol och ammat – ammat – ammat så mycket jag bara har kunnat. Det har verkligen varit HEMSKT! Egentligen skulle vi in och shoppa idag men jag fick stanna hemma. Nu sitter jag hemma och försöker värma mitt ena bröst medan resten av familjen är på restaurang och blir bjudna på mat av Muahra (som tar med sig Linnea och åker hem imorgon. Buuuuuhu). Jag och onne-Vielle fick vackert stanna hemma och.. amma. Och äta rester från gårdagen. Inte lika roligt, men det känns som att det börjar ge med sig nu (peppar peppar) så förhoppningsvis har dagens ansträngningar gett något iaf. Håll tummarna för att natten blir okej och att jag vaknar feberfri imorgon..

 

IMG_6193

Min levande pump just nu..

Annons
Kommentera (1)

Kommentera

Se fler...

Min vän Vanessa. #teamvovoforever

Jag sitter utanför Bunratty Castle och vickar på en barnvagn medan resten av familjen är inne och kollar på slottet. Lillebror sover och jag sitter och läser bloggar på en bänk. Efter att ha läst min vän Vanessas blogg blir jag sittande och stirrar ut i luften. På den blå himlen. På träden som rör sig i vinden och på min sovande son som ännu inte träffat Vanessa. För vad som känns en evighet sedan och samtidigt alldeles nyss rämnade allt och min, och väldigt många andras, vardag förändrades för alltid. Vanessa, min fina, kloka, starka, snälla (och enda) vän här i Irland blev skjutsad i ilfart i en ambulans till sjukhuset i Cork. Varför? För att de hittade en tumör i hennes hjärna. Allting från den stunden när jag hade lagt på telefonen efter att ha pratat med Vanessa som låg där på en brits i en ambulans har varit surealistiskt. En hjärntumör? I min kompis huvud? Hon som två dagar tidigare varit hemma hos oss på grillfest. Som för två veckor sedan ordnade fiskedamm åt min dotter? Det kan inte vara sant. Sånt händer bara inte.

 

Men det hände. Det hände Vanessa. Nu är hon i Sverige, efter en hög operationer är hon fortfarande up and running. Och jag vet att hon kommer att klara det här. Eftersom det är Vanessa och inget annat alternativ finns. Snart får hon träffa min son, snart får vi sola i vår trädgård och äta mackor tillsammans framför tvn.

 

Men tills dess måste hon vara i Sverige. Där är vården fantastisk. Tack Sverige för att ni tar hand om en av de finaste människorna jag känner.

 

IMG_3590 IMG_3616

 

HÄR skriver Vanessa om sin resa.

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Efter förlossningen.

Så var han ute. Onne-Viellen. Och precis som förra förlossningen så försvann alla smärtor så fort han var ute, och medan jag blev undersökt vägde de lillebror (3800g) och sen fick han ligga och gosa en stund hos sin aehtjie innan han kom tillbaka till mig och fick amma en stund. Den här gången ville jag ha min bebis nära-nära, och medan vi fick mackor och te låg han tätt intill mig och sög och snusade. Vid 11-tiden var vi uppe i vårt rum (tillsammans med en annan kvinna med sin bebis) och vips så var förlossningen liksom – över. Jag hade inte behövt sy den här gången, och förutom lite ont i benet (?) och sammandragningar så mådde jag liksom. Bra! Jag fick lunch och sen åkte Ciaran hem en stund för att se efter så Linnea och Chloe hade det bra. Vid 14 var han tillbaka igen och jag sov en stund medan han höll koll på att onne-Vielle andades. Jag hade börjat få migrän men höll det i schack genom alvedon och massa vatten. Det var vaaarmt inne i rummet och jag var tvungen att ha skynkena öppna för att få in lite luft till sängen, vilket resulterade i ofrivilliga samtal med kvinnan i sängen mittemot. Jag har sällan problem med att prata med folk, men just då ville jag inte försöka förstå vad hon sa på sin svåra irländska dialekt och även passa hennes nyfödda son medan hon var och rökte… en gång i timmen.. På kvällen åkte Ciaran hem igen och jag och lillebror hade vår första natt tillsammans. Efter att irish-traveler-kvinnans hela familj hade tvingats ut ur sjukhuset 30 minuter efter att besökstiden var slut. Amningen funkade direkt och på förmiddagen nästa dag kollade alla möjliga läkare igenom lillebror och eftersom allt såg bra ut och jag mådde bra så fick vi åka hem, 24h efter att vi kom in till sjukhuset. En sån drömförlossning hade jag inte kunnat drömma om, och det kändes verkligen som en revansch efter Chloes 5 dagar på neonatalen när hon föddes.

 

Så vi packade in vår lilla unge i bilstolen och körde hem till vår dotter som väntade spänt på sin lillebror.

 

IMG_5693

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Afternoon Tea på Dromoland

IMG_6166 IMG_6170

 

Idag åkte jag, Tjidtjie, Sanna och Linnea (ja och Vielle då) till Dromoland för Afternoon Tea. Det är ju så ljuvligt och det var härligt att få piffa till sig och åka iväg en liten stund. Nate somnade precis när maten kom in och när jag tog sista tuggan två timmar senare pep han till och ville ha en liten slurk mat han med. Han är en sån nöjd liten unge, lillebror. Trots att han får rätt hårdhänta pussar av sin stoerre-Åabpa och mest får hänga med på tåget så är han en otroligt nöjd och fridfull bebis.

 

Nu har vi precis kommit hem igen och jag har turen att ”tvingas” amma Nate uppe i sängen. Skönt att få ligga ner en stund efter den där matorgien! Ikväll är sista kvällen för Tjidtjie ocj Sanna, sen flyger dom hem till Sverige igen. Som tur är kommer Muahra (min moster) hit med samma flyg som dom sen åker hem med, så några dagar till har vi besök. Men sen åker allihopa, till och med Linnea som jag har vant mig vid att ha här. Då får vi försöka komma på hur vi ska klara av livet som tvåbarnsföräldrar helt själva! Med rivstart eftersom Ciaran även ska jobba två dagar när alla har åkt hem.. det blir. Spännande!

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Förlossning nr 2.

Så var det dags att försöka återskapa den där dagen när vi blev tvåbarnsföräldrar. Efter vad som kändes som en evighets graviditet vaknade jag vid 4-tiden på morgonen den 18.de Juli. Mitt BF var 23, och jag hann inte tänka så mycket förrän den allra första värken var över och jag somnade om. Sen blev klockan 5, med en ny värk och klockan 6 smet jag ur Chloes grepp och upp på toa. Såklart vaknade Chloe och jag hann tänka att fasiken hon MÅSTE somna om igen för det här kommer nog att ta fart snart och tack och lov lyckades jag söva om henne för när jag gick på toa igen kl 6.30 gick vattnet och vips så var värkarna igång på riktigt! Jag väckte Ciaran och mellan värkarna fick jag honom att få med sig väskorna ut i bilen och hjälpa mig nedför trappen medan jag ringde till förlossningen och sa att vi minnsan var påväg. Vi väckte Linnea som fick gå in till Chloe, som sov igen, och kl 7.00 var vi påväg in till BB i Limerick.

 

När vi kom dit var det alldeles lugnt och skönt (kanske inte skönt för min del som vid det här laget hade riktigt starka värkar ungefär varannan/var tredje minut) och jag blev mött av två glada sköterskor i entrén. De gjorde en undersökning och konstaterade att jag var 8cm (!!) öppen och snabbt stoppade mig i en rullstol och körde mig upp till en förlossningssal. Jag kom mitt i skiftbytet, vilket var lite synd då jag verkligen gillade barnmorskan jag möttes av, men som tur var kom det en ny som var lika trevlig hon. De kommande 2h var inte dom härligaste i mitt liv, och jag var oerhört ledsen över den uteblivna epiduralen (som det var alldeles för sent för att sätta). Men jag höll hårt i lustgasen som fungerade okej i början, men ju närmre det blev dags att krysta – desto sämre fick den mig att må. Så utan bedövning tog jag mig igenom de sista två centimeterna och på slutet när Vielle vägrade komma ner fick jag resa på mig för att få han att vända på sig så han skulle kunna komma ut. Han låg nämligen med sin ryggrad mot min, vilket försvårar utkomsten tydligen (och får kvinnan i fråga att inte kunna ligga ner ordentligt eftersom det är ett ENORMT tryck mot svanskotan. Och röven helt enkelt). På slutet när barnmorskan bad mig att inte krysta riktigt än, eftersom jag inte var där helt, tryckte jag på i smyg och tillslut gick det inte längre att hålla tillbaka. 9.42 kom han ut, alldeles kladdig och skrikig och jag fick det jag längtat efter sedan Chloes förlossning – en ny bebis upp på mitt bröst direkt efter förlossningen. Jag var i chock över att det faktiskt hade gått bra, och att han ens kom ut (jag hade mina tvivel där på slutet. Just efter att jag sagt att jag ångrade mig och inte ville föda barn längre) men där låg han. Vårt andra barn, vår första son. Jag fick själv klippa navelsträngen efter en stund och vips så var han en alldeles egen människa som skulle andas helt själv. Och vet ni – det gjorde han. Tack gode gud.

 

IMG_5686

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

stats