Sápmi – Sverige – Irland

Ännu en dag är förbi. Lillpigan sover sen 1,5h tillbaka, i sin säng, jag kollade till henne för en halvtimme sen. Klappade henne på kinden och la henne ner. Höll henne i handen tills hon sov igen sen lirkade jag det gosekaninens öra istället och gick ner och bredde en macka. Nybakad morotslimpa, jag åt kladdkaka innan det. Men jag äter hellre mackor och pasta och ostar än mängder av efterrätter. Så har det alltid varit. Men min man äter gärna efterrätter och eftersom det var kladdkakans dag igår när han låg och blev styckad i benen tyckte jag att det var läge för kladdkaka idag när han kom hem efter en lyckad operation. Han ligger på soffan med benen i högläge medan jag läser en bok istället för att plocka ur diskmaskinen. Jag kommer att ångra det imorgon men efter en dag som supermum och wife orkar jag inte nåt annat än bröd och en bok och måla naglarna. Jag är helt slut, och just nu överlever jag enbart med tanke på helgens resa. Jag ska flyga (helt själv utan barn) till London där jag ska möta upp Madde, Izabella och Jessica för en lyxweekend tillsammans. Utan män och utan barn – bara vi. Igår skickade Izabella en pdf på vars vi ska bo (Kensington Hotel) och vars vi ska äta och vars vi ska strosa. Det blir femstjärnigt boende och lyxrestauranger och kläder jag är rädd om och klackar och en tight klänning till och med. Jag ska sminka mig och locka håret och sova en hel natt och vakna utan en unge på armen (usch vad tråkigt det där sista lät nu när jag skrev det. Haha). 
Jag kommer njuta av varenda minut. Jag ska läsa på flygplanet och lyssna på musik och dricka vin. Gå långsamt genom London och prata vuxengrejer med tre av de smartaste, roligaste och snyggaste personerna jag känner. Sen ska jag åka hem igen till min familj, som förmodligen kommer att sakna mig men får besök av Ciarans syster för uppbackning (han kan ju inte ens gå så det blir minst sagt knepigt att ta hand om Chloe helt själv) och kommer ha en bra helg tillsammans. 
Men viktigast är att jag kommer att komma hem med ny energi och ork att fortsätta vara supermum och fru. För nu börjar mitt humör att tryta och jag måste få vara Angelica en stund. 
Men alltså jo, jag kommer att sakna min familj förmodligen redan när jag landar i London.