Sápmi – Sverige – Irland

Idag är en riktig söndag med allt vad det innebär. I vår familj är det pannkaksfrukost i pyjamas och Nyhetsmorgon (för min del, MMA för Ciarans). Sen somnade Chloe om och sov så länge att jag hann ta en sväng in till stan för att fixa lite saker och hem igen. Det var skönt att få det gjort utan en bebis som ska in och ut i bilen. När jag väl kom hem försökte vi få i Chloe lunch, men hon åt en tuggs och vägrade sen. Jag blir så trött på att hon knappt äter, men jag tror det beror på att det är tänder på G. Innan hon fick feber och började sova dåligt och skrek av smärta hela dagarna så åt hon ju ändå helt okej. 

Hur har era barn reagerar på tandsprickning? Just nu känna det som att Chloe har alla symptom man kan ha. Sover dåligt, skriker typ jämt, är gnällig och vill bada vara i min famn, äter knappt nåt alls och bara ammar, feber, snorig, gnuggar huvudet och ansiktet och är otroligt trött (just nu tar hon sin andra nap i min famn. Sjukt trött tjej jag blev så paff att hon plötsligt var trött igen). Det enda hon inte gör är dreglar, och jag kan inte känna om det är några tänder på gång. Men allt pekar på det så jag hoppas att dom snart kommer upp så vi får tillbaka vår glada flicka. 
Just nu är även alla rutiner som bortglömda. Hon får sova när hon vill och vars hon vill och så äter hon när hon vill. Ja herre det ska bli skönt när den här perioden är över så vi kan få tillbaka våra rutiner och jag kan fortsätta med projekt ”sova i egen säng”. För nu har jag så ont i kroppen och speciellt i axlarna att jag nästan grinar varenda natt jag tvingas lägga armen i en vinkel som jag trodde var omöjlig. Det är liksom antingen det, eller att Chloe inte sover. Så antingen noll sömn eller smärta och lite sömn. 

Ni kan ju tänka er vad man väljer kl 3 på morgonen efter det fjärde uppvaket på lika många timmar.