Sápmi – Sverige – Irland

Själva födelsedagen och världens största present.

I torsdags fyllde jag år. Trettio år. På tisdagen hade jag hämtat Vanessa och Sonya vid tågstationen i Limerick och på onsdagen kom Marika och Erik. På torsdagen vaknade jag med mina två barn bredvid mig i sängen. Tänk, så fint det blev. Trettio år, gift och med två barn. Lycklig och glad och frisk är jag också, barnen med.

Jag lät alla andra sova och drack kaffe medan barnen åt frukost och stökade omkring. Sen väckte vi Muahra (barnens moster alltså, Marika) och hon följde med till förskolan. Sen åt vi frukost länge och bara pratade och skrattade och njöt. En fin morgon.

Sen bara gick dagen. Vi bakade och städade och spelade tv-spel och lekte med barnen och bakade lite mer. Jag tex svängde ihop en smörgåstårta. Jag kan faktiskt inte fylla år utan att äta smörgåstårta, det är min födelsedagsmat sen länge. Och när tjidtjie sen ringde och sa att hon hade hört att det skulle bli smörgåstårta så var det bara att vispa ihop en!

Med kalasbyxor på och Nate på höften. Eftersom det är där han bor just nu.

Så blev det smörgåstårta och skumpa när tjidtjie kom. Inte min finaste, men kanske den godaste. Utan att skryta är jag numera proffs på smörgåstårta. Men så har jag lärt av den bästa också!

Sen fick jag en present som slog ut hela mitt system och jag grät och skrattade och grät i säkert en halvtimme. Så här va: Marika hade styrt ihop en insamling till min trettioårsdag och jag råkar ha de bästa, finaste och mest generösa familj, släkt och vänner på denna jord. På allvar. Jag var helt överväldigad av alla namn som stod på det där kortet. Namn på människor som betytt och fortfarande betyder mycket för mig. Familjemedlemmar och kusiner. Tremänningar, barndomsvänner, nya vänner, gamla vänner bästa vänner. Vänner långt bort och vänner som var nära. Med en sak gemensamt.

Mig. Dom alla tycker så mycket om mig att de ansåg att jag förtjänade en fantastisk present på min födelsedag.

Tolv tusen. Har dom lyckats skrapa ihop tillsammans. Alla dom här människorna. Hur jag någonsin ska kunna tacka dom vet jag inte. Men jag försöker igen.

Tack. Från djupet av mitt hjärta. Inte bara för pengarna, utan för att ni finns i mitt liv. Tack.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats