Jag ligger i vår stora säng tillsammans med barnen. En liten pojke tätt intill och en stor flicka med långa ben på en kudde bredvid. Mina barn. Dom finaste ungarna som finns. Nu, efter en kväll med sovande barn, glass i soffan, en bra film och två systrar som flätar mitt hår och får mig att gråta av skratt – nu känns allting bra igen. Idag har varit en sån där dag där allting bara varit skrikit. Det började med att Chloe vaknade klockan 5. Det är helt enkelt omöjligt att vara en härlig Tjidtjie klockan 5 på morgonen.. sen har vi varit i Galway – vilket i sig var trevligt med härlig pub-lunch och strosande i solen. Men mindre trevligt eftersom tvååringen skrek hela vägen dit pga någon slags sko-lek som gick fel (och förmodligen pga att hon varit vaken sen 5 men vägrade sova). Nåja, Nate gör i alla fall inte en fluga förnär och jag hade två fina småsystrar som turades om att försöka göra Chloe glad. Kl 14.30 däckade hon tillslut. Sittandes rakt upp i vagnen – det har aldrig hänt förut. Då passade vi på att dricka en hink kaffe och äta en kaka och när Chloe vaknade 40 minuter senare var vi alla på bättre humör. Inte ens 40 minuters bilkö gjorde oss ledsna och när vi kom hem beställde vi pizza och åt tillsammans runt vårt stora bord i köket.
Det är bra härligt. Livet. Men jag äe ledsen över att Marika och Nathalie åker hem imorgon. Kl 11 måste vi köra dom till flygplatsen. Jag trorvi åker till en lekpark och köper med oss fika om det inte regnar. Antingen det eller så åker vi hem och grinar. Åh jag kommer sakna dom så. Det här är DET VÄRSTA med att inte bo ens i samma land som min familj. Jag vill bara skrika och stampa i golvet och ta hela min familj och flytta hem till aehtjie och kanske leva i vielles lada.
Men tills dess ligger jag här. Mellan mina två barn medan min man jobbar natt i polishuset. Det var här jag hamnade. Det är här jag ska vara.
Say it out loud