Sápmi – Sverige – Irland

Så har det gått lite mer tid. Jag har lyssnar på förslagsvis 10 ljudböcker (jag plöjer Marita Conlon McKenna och Lisa Jewel pga bra och otroligt lättsmält), stekt 500 korvar, tvättat 70?tvättmaskiner med kissiga byxor och ätit 300 kakor (kommer förmodligen även väga 300kg innan den här karantänen är över pga sagda kakor). Barnen kollar på tv och ritar ledsna streckgubbar och bygger legohus och städar inte upp en enda grej och bråkar och busar och har sönder 50% av allt de rör vid (tex sina egna glasögon harkelchloeharkel). Ingen i huset lyssnar på nåt jag säger och på kvällen när jag har gett upp så kryper Nate ner i sängen med en bok och vi pratar och gosar och sen viskar vi saker tills han klipper med ögonlocken och somnar mitt framför mina ögon. Så ljuvlig den där stunden är, efter allt rövigt han gjort under dagen (idag lekte han tex hjärnkirurg eller styckmördare, beroende på hur man vill se på saken, med Chloes docka och rev ur halva hjärnan på den). Och Chloe som kollat på tv medan jag nattar Nate och får känna sig stor och speciell en stund medan vi äter en yoghurt och sen bäddar ner oss i stora sängen och hon får välja en ljudbok att lyssna på medan hon somnar. Det tog lång tid, men äntligen är nattningen inte en kamp och ångest utan en av de finaste stunderna på hela dagen.

Idag har det dock inte bara varit samma samma utan vår gata fick besök av ett helt gäng med tecknade figurer som tackade barnen för att de stannar hemma (jo jag började nästan grina då hurså). Så vi kom ut, såg människor och barn och vinkade till Paw Patrol – gänget, Mimmi och Musse, en dinosaurie och en hel hög andra Disney-figurer och det kändes fint för barnen med något sånt efter så många dagar med bara oss hemma i trädgården. Fint för mig att se andra barn och vuxna som också kämpar med matvägran och bråk och gråt och uppgivenhet. Nej, vi är ju inte ensamma i det här, även om det just är det: ensamt. Nu har Irlands Lock down utökats till den 18 Maj då de hoppas kunna släppa på en del restriktioner. Tex kunna träffas i mindre grupper utomhus (så länge man håller avstånd och inte kramas såklart) och börja öppna en del större affärer. Vi håller tummarna att det blir så, så att vi kan bjuda hem några vänner för att leka. Åka och hälsa på i kompisars trädgårdar och prata med andra människor. Idag när jag hörde Chloe gå och prata med min vän Julie (som också var och kollade på Disney-paraden med sin äldsta son) om hur hon hade en pappa som hon saknade och som hette Ciaran och om hon hade någon pappa så insåg jag hur stor Chloe faktiskt är och hur hon skulle må bra av att få prata och hänga med någon annan än oss. Hon är så otroligt social och kastar sig över varenda människa hon ser med sina ord och berättelser. Hon saknar verkligen andra människor, min stora tjej.

Det var det. 7 veckor senare. Inte trodde jag väl det den där torsdagen i Mars när vi hämtade hem Chloe från förskolan och fick med oss regnbyxorna hem eftersom vi var tvungna att hålla barnen hemma de kommande två veckorna. 7 veckor. Minst 2 till innan vi kan börja röra oss lite mer friare. Sen får vi se hur allt annat blir. Malaga-resan är ju inställd, vi får bara hoppas att flygen mellan Dublin och Arlanda börjar gå igen innan det är dags för oss att flyga till Sverige. Men mest kanske vi ska hoppas att färre blir svårt sjuka. Att färre människor dör. Det är nåt att hoppas på. Att det vi gör genom att hålla oss hemma faktiskt gör skillnad. Hoppas.