Sápmi – Sverige – Irland

Det fortsätter storma på här hemma. Jag är så trött på det här skitvädret nu. Vi har liksom gått förbi stadiet där det är komiskt att det bara kommer storm på storm och vägarna svämmar över. Nu är det bara tragiskt och deprimerande. Men om vi skulle ta och fokusera på det som är bra då kanske?

Jag har fått en ny hobby! Förra veckan köpte jag mitt första pussel och sen har jag suttit med det en liten stund här och där medan regnet smattrar mot rutan. Barnen okejar det mer än de okejar att jag sitter med mobilen, vilket jag kan förstå. Jag är inte lika hjärndöd när jag sitter med ett pussel, och till skillnad från en bok där jag får avbryta varannan mening för att klä på en docka eller krama gråtande barn så är det otroligt mycket lättare att avbryta ett pussel. Jag är liksom där men får göra något som jag också tycker är kul och som är för mig. Barnen har också pusslat eller bara lekt runtom mig och vi har det inte helt miserabelt. Trots att Chloe vill gå ut en gång i halvtimmen, hon räds ingen storm inte.

Idag gjorde jag pannkakor till lunch (här är det pancake tuesday istället för fettisdag) och så åt vi semlor till mellis. Barnen åt dom utan någonting, bara rakt upp och ner, och ärligt så var bullarna så goda och saftiga att det räckte gott och väl. Jag stoppade dock ner lite sylt och grädde i min.

Så just nu har vi gått in i survival-mode helt enkelt. Vi gör allt för att inte bli alltför tokiga här hemma. Barnen bråkar hela tiden nämligen. Chloe vill ha allt som Nate råkar ha i sina händer, och Nate har hittat sin röst och busar och bråkar och kollar sen bara på oss med sin gulligaste lilla blick och går sen ut ur rummet. Det är helt hopplöst. I veckan har jag försökt prata med honom om att napp, det är nåt man har på kvällen när man ska sova. Nä. Säger han och sen är det inte mycket mer med det. Försöker man ta den från han på dagen (eller göra något alls som inte faller honom i smaken) så får han en mindre panikattack. Dom kämpar på, di små liven (och jag. Jag kämpar också på) och på kvällen när vi lyckats bygga en hel bondgård av klossar utan att Nate rivit ner tornen eller tagit kossan så är allt bråk som bortglömt. Och när dom sen somnar snabbt i sina egna sängar klockan 20.00 och sover nästintill hela natten, ja då orkar man en dag till, Gud, vet ni hur söt Nate är när han lägger sina små händer på mina kinder och säger ”gosa tjidtjie, bapp, goingoin” (tjidtjie = jag, bapp = napp och goingoin är hans gosekanin) bara så han ska få gosa in sig i mitt knä med dom två saker han älskar allra mest. Och Chloe, när hon på väg hem från förskolan babblar på om sina kompisar och att hon hade saknat Tagdh och satt bredvid Brody på lunchen och hur de fick lägga vad de ville på sina pannkakor. Stora, lilla tjejen. Hörni, det blir tjatigt det här. Jag kan prata rätt länge om alla fantastiska saker mina barn gör, men nu ska jag läsa tredje boken i His dark Materials och prova att inte äta upp halva kylskåpet. Man blir väldigt hungrig av stormar har ni märkt det!