Sápmi – Sverige – Irland

Det är svårt det där när man inte har bloggat på ett tag. Det finns så mycket att säga, så mycket att berätta. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja så jag börjar just här. I sängen i Aehtjie och Helenas lägenhet där jag ligger med min sovande, envisa, vackra unge. Utan min fästman, som imorse tog flyget tillbaka till Irland efter två härliga veckor. Flyget som jag och lillpigan egentligen också skulle sitta på. Nu blev det inte så, eftersom livet inte alltid blir som man har planerat. Vi tog beslutet att jag och Chloe skulle stanna kvar i Sverige, eftersom vi måste och kan. Min älskade Aajja, min morfar, är väldigt sjuk, och jag vill vara här nu. I Sverige, nära min familj och nära honom. Så nu är två fina veckor som en komplett familj över och vi ligger återigen i olika sängar i olika länder. 
Eller ja, inte jag och vår envisa ettåring då. Vi ligger här tätt intill varandra och andas i varandras ansikten. Nära, nära. Eftersom det är så hon vill ha det, Lill-chefen. 

Och vi kommer längta ihjäl oss efter vår fina man i familjen. Han som får oss att skratta och känna oss sådär otroligt älskade som bara han kan. Tänk vilken tur att den här tiden bara är en pyttekort episod i resten av våra liv.