Imorgon går jag in i exakt 37, och idag har jag verkligen KÄNT att barnet har sjunkit ner i bäckenet. Sjunkit som i ”borrat ner huvudet i mitt underliv och slutat sparka mig i halsen”. Det var inte speciellt skönt, men helt plötsligt försvann magen från prick under mina bröst och jag kunde både andas och böja mig framåt igen! Så jäkla coolt! Det ska bli kul att åka på ultraljud på tisdag och se hur allt ligger till där inne. Men som sagt så känns det genast lite lättare, och jag har insett att det endast är en månad (give or take) tills vi faktiskt är TVÅBARNSFÖRÄLDRAR och har en liten lillebror här hemma!
Vad ska han heta?
vars ska han sova?
kommer han att tycka om oss?
kommer Chloe att tycka om honom?
Ja, jag har ikväll alltså insett att han snart ska ut ur mig, och sen ska vi försöka komma underfund med hur man gör när man har två barn. Herre, jag har inte riktigt insett att det faktiskt ska komma en helt ny människa till oss. Bo med oss och vara en del av vår familj. Det ska bli så kul! Jag är pepp och inte så orolig längre. Inte ens på förlossningen, för mitt största orosmoment (vem tusan ska ta hand om Chloe när vi åker till BB!?!??) har löst sig i och med att min kusin Linnea kommer hit om en vecka och stannar tills bebisen är här – och längre! Jag är så lycklig över det. Så så länge bebisen stannar inne en vecka till är det löst. Och frågar ni Ciaran får han inte komma före den 9.de för då ska han på konsert i Dublin. Jo, jag okejade det när Linnea hade bokat sin biljett och fått honom att lova dyrt och heligt att ha batteri på mobilen och kolla den en gång i kvarten. I värsta fall kan han vara hemma på två timmar, det är kortare än många i Sverige har till BB ens så det ska nog gå bra!
Vecka 37. Magen kl 14.00 och magen kl 20.00. Plötsligt har den sjunkit!
Say it out loud