Så där ja, hur många dagar har det gått nu då? 38 i karantän i alla fall, men vem räknar (jag, jag räknar). Men det har varit en bra vecka trots allt. Solen har skinit från en klarblå himmel och vi har haft nästintill sommarvärme! Så på Chloes födelsedag kunde vi ha tårtkalas i trädgården med familjen på iPaden och senare åt vi pizza utomhus innan barnen somnade sent sent. Jo, det har nämligen infunnit sig någon slags sommarlovskänsla här hemma nu. Vi vaknar sent (går Chloe upp innan 7.30 tycker jag att det är tidigt), och går och lägger oss sent. Det är ändå rätt skönt att fått det i rutin, istället för att vara irriterade över att barnen aldrig somnar. Så nu bäddar vi i soffan i lekrummet på kvällarna och sätter på en film till barnen medan vi vuxna kan kolla på någon vuxen-film i tv-rummet. Jo jag vet att vi har det lyxigt med så många rum att röra oss i.
Fem år blev hon alltså, lillpigan. Hon var så fin som kunde förstå att hennes kompisar (eller ens paket) inte kunde komma på självaste födelsedagen och vi hade faktiskt en jättefin dag med legobygge, lek i trädgården och en tårta som hon gillade trots att det inte fanns några powerpuffpinglor på den. P U H .
Men det märks att det har varit många dagar utan något annat sällskap än oss nu. Jag är uttråkad och när solen inte skiner känns det som att tiden står stilla. Barnen går från att vara fina och lugna (nu sitter Chloe och färglägger i en målarbok och har gjort en halvtimme, vilket inte hör till vanligheterna. Nate går omkring och pratar med sig själv så jag kan skriva detta ostört mitt på dagen) till att kasta saker på varandra och skrika så de blir blå. Det är en otroligt konstig tid just nu alltså. Jag hoppas den snart är över så barnen inte behöver växa upp i en värld där vi bara kan vinka åt folk och inte gå närmare än 2 meter.. Vore inte det otroligt sorgligt. Jag vill så gärna träffa mina vänner igen, och att tänka tanken att Chloe förmodligen inte kommer gå tillbaka till sin Montessori-klass innan sommaren vill jag inte ens göra. Usch. Det är inte så kul det här.
Men det finns inget att göra åt det, och just nu siktar vi bara på att kunna åka till Sverige den 4.de Juli. Vi kommer nog iväg, bara flygen går, eftersom vi är svenska medborgare, men min man kanske inte får någon semester i år. Vi får hoppas på en otroligt fin sommar i Irland så vi kan ta fram poolen och grilla varje dag och sola och äta glass och ja, det är väl det vi får göra. Tills den här skiten lugnat ner sig.
Stora tjejen! Fem år en full hand, det är stort :). Sedan så fint att hon trots sin unga ålder förstår att det inte blir kalas och paket med vännerna trots att det är vad man i hennes ålder brukar vilja ha allra mest.