Nu ligger jag här igen, bredvid en sovande ettåring. Idag har vi varit osams mest hela dagen. Hon har vägrar sova och jag har vägrat att låta henne vara vaken. Så hon har gnällt och jag har gnällt och vi har helt enkelt inte haft en bra dag. Några små ljusglimtar fick vi dock, tillexempel när vi satt utanför butiken tillsammans med min Aahka (farmor) och plockade blåbär som vi åt direkt från busken. Då kände jag att det inte gör så mycket att vi blir kvar här i fjällen ett tag till. Vilken rikedom det är, att stövla ut direkt in i ett blåbärsris och plocka bär tills fingrarna är blåa.
Sur. Men söt.
Så trots det faktum att jag numera är ensamstående och det gör mig trött, så har jag i alla fall en stor familj runtom mig som gör allting lite lättare. Bara det att Chloes Aajja (morfar) förra helgen åkte 2.5h enkel väg för att ta hand om sina barnbarn medan vi var på bröllopsfest. Trots allt han har att göra så tvekade han inte en sekund utan satte sig i bilen och körde alla dom milen så att hans äldsta döttrar kunde gå på fest (förövrigt en helt fantastiskt rolig fest! Med god mat och dryck och härliga bordsgrannar och tal och dans och allt sånt som hör ett bröllop till). Det är inte många som har en sådan fantastisk morfar till sina barn.
Även hade vi bästa barnvakten i min kusin Linnea på plats. Alltså jag blir nästan grinig när jag tänker på alla människor som älskar min dotter lika mycket som jag gör.
Say it out loud