I flera dagar har jag tänkt skriva om fortsättningen på vår underbara bröllopsdag, men det är alltid något som kommer emellan. Är det inte en hungrig ettåring så är det tvätt som ska hängas, mat som ska lagas eller golv som ska dammsugas. När jag väl får en stund över så läser jag och bakar. Det är skönt att vara hemma, och i vanliga fall brukar jag lätt bli uttråkad men efter den här sommaren så vill jag bara vara hemma. Jag vill knappt gå till affären, jag vill bara vara i mitt hus med min lilla familj och pyssla med vardagliga saker och läsa böcker för min dotter och hålla min man i handen medan vi ser på tv. Däremellan får jag utbrott på sagda dotter när hon vill sitta på mitt huvud så fort jag försöker dricka kaffe i fred, eller gå på toa.. Men det går snabbt över. Mest för att jag tänker på min London-resa jag ska på om tre veckor! Jag, Izabella, Jessica och Madeleine ska till London utan män och barn! Vi ska bo på hotell med frasiga lakan och äta lunch i snygga, rena, opraktiska kläder och vara ute för sent och dricka dyra drinkar. Jag har aldrig behövt den här resan så mycket som nu, och jag är så glad att Izabella och Jessica föreslog en Girls-trip till London nu i November!
Så fram tills dess bakar jag bröd och tvättar barnkläder med köttfärssås på och springer efter ettåringen som försöker rymma på varenda promenad. Jag tar små andningspauser och kollar på webb-tv, lagar mat och läser. Sen går jag och lägger mig och får snabbt en barnfot i ansiktet och halva håret avdraget innan det är dags att börja om igen.
Det ska bli skönt när Ciaran kan röra på sig igen. Vi lämnar det så.
och jodå, jag inser hur schizofrent detta inlägg är. Det är exakt så det är att vara förälder. Ena stunden blir jag as-arg och skriker på Chloe när hon studsar upp och ner på diskmaskinens lucka och blir både blöt och riskerar ha sönder luckan – och andra stunden blir hjärtat fyllt av kärlek när samma flickebarn rusar fram till mig och ger mig en stor kram för att sen ta mitt ansikte mellan sina händer och ge mig en puss. Vars fick hon det ifrån! Måste jag säga att jag var snabb att be om ursäkt för att jag skrek på henne. Man ska inte skrika på ettåringar, jag vet det. Men nu blev det så och vi bad båda om ursäkt för vad vi hade gjort. Sen läste vi fler böcker och Chloe somnade i min famn och jag var den lyckligaste människan på jorden.
Say it out loud