Sápmi – Sverige – Irland

Idag har det regnat hela förmiddagen så när eftermiddagen bjöd på uppehåll gick vi ut och strosade omkring i området. Vi försöker komma ut en stund varje dag. Mest för att vi har en hund som behöver rastas men också för att Chloe är en vilding som behöver få springa av sig en stund varje dag. Det som är skönt med den åldern hon är i nu är att hon tycker att allt som är ute är sjukt spännande. Det behövs liksom inte en lekplats med gungor och rutschkana, det räcker med en hund i koppel, löv och pinnar och bilar som åker förbi. Vi har även turen att bo nära flygplatsen så utanför vårt fönster flyger ofta flygplan förbi som Chloe kan vinka åt. Idag var vi ute i en halvtimme och bara gick fram och tillbaka på gången utanför vårt hus. Chloe var nöjd och Jack var nöjd och jag var nöjd. Ute is the shit!

Men på kvällen kokade jag välling (jag orkade inte göra gröt och mata och ha mig utan ville gosa) och bäddade ner mig och lillpigan i soffan. Läste svenska böcker på iPaden och tänkte på hur himla fint det är att min unge är 1.5 år och förstår saker och kan lyssna på en bok utan att bli uttråkad (alltför snabbt). När hon hade somnat tänkte jag på att hon dock inte förstår allt och kommer undra vars tusan jag har tagit vägen på fredag när det är dags att gå och sova. Det blev ju inte som vi hade tänkt oss med denna resan, eftersom Ciaran slet av korsbandet och nu ligger och är nyopererad, men det är inget vi kan göra nåt åt och vi har löst det på så bra sätt vi bara har kunnat. Jag vet att Chloe kommer att ha det bra, och att Ciaran är här (trots att han inte kan ta hand om henne själv) och efter en månad hemma tillsammans så är hon trygg med honom. Även om det bara är jag som gäller på kvällarna och nätterna just nu. Åh jag behöver bara få höra att hon inte kommer att tro att jag har övergivit henne och att hon inte kommer få men för livet för att jag åker bort en weekend och lämnar henne med sin pappa.