Det är nästan natt och jag sitter, för tredje gången ikväll, på golvet i min dotters rum och får märken i rumpan av heltäckningsmattan. Flickan har, efter att fått kramats lite med mig, somnat om men jag vågar inte riktigt flytta på armen som ligger över min hand än, så jag sitter kvar. Jag sitter kvar tills hon andas tungt igen. Sen smyger jag upp och går in till vårt sovrum tre meter bort för att få sova en stund. En timme, två – ibland tre, innan små tassande fötter hörs i korridoren. Jag lyfter upp vår dotter som vaknat och inte kan somna om utan mig. Vi lägger oss tätt med ansiktena mot varandra och somnar snabbt om. Sen följer flera timmars snurr och bök innan solen går upp och jag vaknar av en liten varm kind mot min.
Det är tufft, att inte få sova ordentligt. Att tvingas natta i oändligheten. Att försöka få några timmars sömn med en ettåring tryckt mot sitt ansikte. Men det är värt varje sekund. Varje vaken-natt och varje hårstrå som rycks ur mitt hår.
Älskade flicka. Du är det bästa jag vet. För dig finns det inget jag inte skulle göra.
