Det värsta som kan hända. 

Värsta dagen att ha PMS på. Mitt humör pendlar värre än när jag var gravid och så får jag läsa om vad som har hänt i Nice. Jag läser Katrin Zytomierskas blogg om hur hon och barnen sprang på strandpromenaden i Nice igår och jag gråter för alla barn som inte kom hem den kvällen. Alla familjer som gått dit för att fira sitt lands nationaldag. Alla mammor som köpte glass till sina barn och höll dom i handen medan dom strosade bredvid havet. 
Jag är ledsen men jag kan inte ens tänka på det. Jag vill bara hålla min dotter hårt och aldrig släppa taget. Stänga in henne i en stuga på ett fjäll och aldrig låta henne träffa andra människor. Mata henne med hemodlade salladsblad och lära henne läsa i skenet av en fotogenlampa. 
Min älskade unge, vad är det för värld du får växa upp i?!