Så var det dags att försöka återskapa den där dagen när vi blev tvåbarnsföräldrar. Efter vad som kändes som en evighets graviditet vaknade jag vid 4-tiden på morgonen den 18.de Juli. Mitt BF var 23, och jag hann inte tänka så mycket förrän den allra första värken var över och jag somnade om. Sen blev klockan 5, med en ny värk och klockan 6 smet jag ur Chloes grepp och upp på toa. Såklart vaknade Chloe och jag hann tänka att fasiken hon MÅSTE somna om igen för det här kommer nog att ta fart snart och tack och lov lyckades jag söva om henne för när jag gick på toa igen kl 6.30 gick vattnet och vips så var värkarna igång på riktigt! Jag väckte Ciaran och mellan värkarna fick jag honom att få med sig väskorna ut i bilen och hjälpa mig nedför trappen medan jag ringde till förlossningen och sa att vi minnsan var påväg. Vi väckte Linnea som fick gå in till Chloe, som sov igen, och kl 7.00 var vi påväg in till BB i Limerick.
När vi kom dit var det alldeles lugnt och skönt (kanske inte skönt för min del som vid det här laget hade riktigt starka värkar ungefär varannan/var tredje minut) och jag blev mött av två glada sköterskor i entrén. De gjorde en undersökning och konstaterade att jag var 8cm (!!) öppen och snabbt stoppade mig i en rullstol och körde mig upp till en förlossningssal. Jag kom mitt i skiftbytet, vilket var lite synd då jag verkligen gillade barnmorskan jag möttes av, men som tur var kom det en ny som var lika trevlig hon. De kommande 2h var inte dom härligaste i mitt liv, och jag var oerhört ledsen över den uteblivna epiduralen (som det var alldeles för sent för att sätta). Men jag höll hårt i lustgasen som fungerade okej i början, men ju närmre det blev dags att krysta – desto sämre fick den mig att må. Så utan bedövning tog jag mig igenom de sista två centimeterna och på slutet när Vielle vägrade komma ner fick jag resa på mig för att få han att vända på sig så han skulle kunna komma ut. Han låg nämligen med sin ryggrad mot min, vilket försvårar utkomsten tydligen (och får kvinnan i fråga att inte kunna ligga ner ordentligt eftersom det är ett ENORMT tryck mot svanskotan. Och röven helt enkelt). På slutet när barnmorskan bad mig att inte krysta riktigt än, eftersom jag inte var där helt, tryckte jag på i smyg och tillslut gick det inte längre att hålla tillbaka. 9.42 kom han ut, alldeles kladdig och skrikig och jag fick det jag längtat efter sedan Chloes förlossning – en ny bebis upp på mitt bröst direkt efter förlossningen. Jag var i chock över att det faktiskt hade gått bra, och att han ens kom ut (jag hade mina tvivel där på slutet. Just efter att jag sagt att jag ångrade mig och inte ville föda barn längre) men där låg han. Vårt andra barn, vår första son. Jag fick själv klippa navelsträngen efter en stund och vips så var han en alldeles egen människa som skulle andas helt själv. Och vet ni – det gjorde han. Tack gode gud.
Say it out loud