Så är ännu en dag förbi. En dag full med vardag. Långfrukost (jag älskar att vi kan äta frukost länge tillsammans varje dag. Smoothies, kaffe, pannkakor, måla troll och lägga pussel, värma gröt. Torka händer och dammsuga upp smulor), en vända med dammsugaren och jag hann tom byta sängkläder och vädra ur sovrummet. Nate har suttit och slagit med en träslev halva dagen. Chloe springer rundor runt sin lillebror och kan verkligen inte ta det lugnt. Hon är så sjukt energisk, vår dotter. Överallt hela tiden och jag vet inte hur många gånger jag säger nej Chloe försiktigt du måste vara försiktig ta det lugnt! Vi tjatar och tjatar och tjatar men jag har landat i att man måste tjata som förälder. Hon måste lära sig att man inte kan plocka upp sin lillebror i halsen för att hälpa lällä sitta. Att bara för att hon vill ha russin så kan man inte bara gå och ta det i skafferiet. Tids nog kommer det att sitta men det är jobbigt att vara förälder. Att försöka göra sina barn till fina medmänniskor utan att vara den tråkigaste, tjatigaste föräldern nånsin.
Åh men det är bra ändå. Livet. Trots familjemedlemmar alldeles för långt borta. Avbruten sömn och tårar på nätterna. Barn som ska matas – sövas – tvättas – bytas på – lekas med. Det känns som att den långa vintern är över nu. Det är ljusare och snart kommer värmen och solen. Snart får vi besök. Vi planerar dop till sommaren och vi har bokat boende för sommarens sverigevistelse. Vi ska hälsa på vänner, märka renar och bo i stugan. Umgås med familjen i Sverige. Fiska. Vandra.
Men innan det ska vi se våren ta över trädgården. Vi ska få gräs att växa och bygga ihop en gungställning. Grilla korv och äta lunch i solen. Kasta boll till vår hund.
Det blir bra det här.
Say it out loud