Sápmi – Sverige – Irland

Ännu en vecka har gått och den har ärligt talat mest regnat bort. Men förra veckan tog vi oss iväg ut till havet för att tälta! Det blev två dagar och det var verkligen 100% bättre än vad jag hade förväntat mig. Sen hade jag i och för sig lagt förväntningarna på minimum för att inte bli besviken, men ändå!

VI hittade en perfekt plats nere i en liten dalsänka ca 100 meter från stranden, men med en brant backe som var tvungen att bestigas innan man tog sig ner till havet, som visserligen inte hindrade något av de 4 barnen som var med men i alla fall sinkade dom så pass att vi hann ikapp dom innan de sprang obevakade rakt ut i havet. Så på dagarna badade vi, njöt av solen, åt mackor och drack kaffe, grävde gropar i sanden och kollade på sniglar. På kvällarna grillade vi, drack en öl och lät barnen trä marshmallows på pinnar som de åt tills de var så kladdiga att de fastnade i tältduken. Det var längesen barnen, och vi vuxna, var så avslappnade och hade det så bra. Jag älskar ju att leva i en storfamilj så att campa med andra (vettiga) barnfamiljer passar mig ypperligt. Vi turas om att leka, mata, torka, trösta, precis vad jag är van vid och har växt upp med.

Vi hann hem lagom tills regnet började ösa ner och sen dess har vi inte direkt haft fint väder. Men i onsdags åt jag frukost på en restaurang för första gången sen i början av Mars (belgiska våfflor med färska bär och mascarponekräm. Så. Otroligt. Gott) och i fredags var jag på ett pass på gymmet med en kompis för första gången på.. 10 år? Det är väl ungefär så många år sedan Yvonne tvingade med mig på nåt prova-på pass på hennes (för en au pair) alldeles för dyra gym. Jag kan fortfarande inte gå efter det passet, men det var faktiskt kul! Förutom det har vi också hälsat på barnens faster, eftersom vi sen i måndags får åka vars vi vill i hela landet numera (det var även då som restauranger, cafeer och butiker fick öppna igen! Om de kan hålla avstånd mellan kunder dvs).

Imorse efter frukosten sa vi till barnen att vi kunde åka till en lekpark idag om det slutade regna, vilket gjorde Chloe så glad att hon började gråta. Fina, fina ungen. Hon har inte varit på en lekpark på fyra månader nu, det var två väldigt glada barn som sprang in i parken runt lunchtid idag kan jag lova. Jag fick även ta en liten snackis med henne om att vi inte kan åka till Sverige i sommar på grund av att människor fortfarande blir sjuka, men att så fort vi kan ska vi åka och hälsa på alla vi saknar. Sen ringde vi hennes aahka och aajja och då kändes det bättre för oss allihopa. För ja, igår skulle vi ha åkt till Sverige om inte det här skit-viruset hade förstört prick alla planer. Jag har inte heller jättestora förhoppningar om att ta oss iväg senare i sommar då vi som det ser ut nu måste sitta i karantän i två veckor när vi kommer tillbaka till Irland, vilket blir tight när barnen sen ska börja skolan den sista augusti. Så nu har vi 8 veckors sommarlov framför oss hemma i Irland. Och det skulle känts väldigt bra om jag bara hade fått hit min familj. Och kanske några renar, lustigt det där. Att jag kan sakna renarna. Eller, kanske inte så konstigt kanske när jag inte har missat en kalvmärkning på alla mina 31 år. Jo, en sommar var jag kvar i Irland och födde barn så det kändes ändå okej.

Skit är det. Men också rätt bra. Ikväll bäddade vi ner oss i vår säng och kollade på Familjen Robinson och åt mackor. Vi ska se massa disneyfilmer i sommar har jag tänkt! Än så länge har vi sett Ringaren i Notre dame (ingen hit hos barnen), Peter Pan (den tyckte dom om) och nu ikväll Familjen Robinson. Jag grät, Chloe satt stilla och pillade mig i håret och Nate somnade i mitt knä. Så som jag sa, livet är inte så mycket skit, mest fint.