Ett år fick jag en kamera, ett annat ett helt Barbie-bröllops-sällskap (Barbie, Ken, en tärna, en best man och två näbbar. Lyckan!). Jag minns att jag fick en bilbana som jag satt och lekte med i vardagsrummet i Mittådalen hela julaftonskvällen när jag var runt 6-7 år. 2008 fick jag och mina syskon ett Nintendo Wii och året efter fick jag en hårfön av prästfamiljen – precis vad jag önskade mig men inte sagt högt att jag ville ha.
Jag tror det är dom julklapparna som är dom absolut bästa. Julklapparna vi inte vet att vi behöver eller egentligen vill ha. Den där presenten som visar att hen känner dig, vet vem du är och vad du saknar.
Det är i alla fall inte att få en fondue-gryta i porslin á 6kg när du bor i ett annat land än det du är i när du får julklappen. Eller ugnsvantar när du inte har en ugn. En 1.5m hög ram när du tre dagar senare ska flyga tillbaka hem, en äggklocka när du inte äter ägg.
Förra året köpte Chloes mormor en gunghäst till henne, i år fick vi pengar att själv åka och köpa keyboarden dom ville ge henne. Det tar sig! Gunghästen kommer nämligen aldrig sätta sina hovar på irländsk mark. Men i slutändan är det väl ändå tanken som räknas? Eller? Efter att ha funderat en stund så tänker jag att jag hellre är utan present än får någon pastaslev i metall som bara tar plats och skrapar upp hela kastrullen de få gånger jag tvingas använda den. Ja, så vuxen har jag blivit nu.
Men med det sagt ser jag inte mindre fram emot den Apple-Watch jag ska få av min man i år….!
Vi blev löjligt glada över att få ett Nintendo Wii. Det står faktiskt hemma hos oss nu! Funkar fortfarande kanon, används fortfarande ibland!
Say it out loud