Överallt läser jag om föräldrar som börjar bli trötta på att vara hemma med barnen hela dagarna. Föräldrar som längtar efter jobb och förskola, efter rutiner och – vad som går att läsa mellan raderna – lite tid ifrån barnen.
Inget fel i det, jag har inte tänkt att dedikera det här inlägget åt huruvida man har barnen på förskola eller inte, jag tror nämligen att majoriteten gör så gott dom kan och vill sina barn det allra bästa. Men jag vill skratta dom här föräldrarna i ansiktet när dom längtar efter att barnen ska börja på förskola igen.
Ha ha ha ha ha. Så som alla har det på semestern – det är min vardag. Om något så är det lättare för mig under semestertider eftersom vi oftast är hemma i Sverige då och faktiskt får lite avlastning som omväxling.
En del av mig känner herregud är jag galen som varit hemma med barnen i över 3 år och en annan del av mig känner vilken lyx och vilken tur jag har som kan vara hemma med barnen.
Ibland är det jobbigt och ibland är det härligt. Men idag, när Ciaran inte började jobba förrän kl 15.00 och jag sedan kunde städa undan i köket medan barnen lekte med en boll på golvet så kände jag vilken tur jag har. För plötsligt stod Nate mitt på golvet och sträckte sig efter bollen. Helt utan stöd och helt stabilt.
Snart går han. Och eftersom jag är hemma med barnen 24-7 så kommer jag med största sannolikhet inte att missa hans första steg.
Och det känns helt fantastiskt.
Amen sister!!