Vad ska jag säga. Jag satt i väntrummet hos min husläkare för att kolla så allt var bra med min bebis i magen när de på radion berättar om attentatet i Stockholm. Jag blir alldeles kall och tänker att det måste vara ett missförstånd. Det var inget missförstånd. Det var en lastbil som kört, i en våldsam fart, nedför Drottninggatan och rakt in i Åhlenshuset. Kört in i människor, med flit.
Den dagen är nog en sådan dag som jag aldrig kommer glömma. Hur jag oroade mig över min familj och mina vänner och mitt hemland. Allt det, samtidigt som min bebis sparkade i magen och läkaren sa åt mig att dricka mer vatten. Hur solen sken och Chloe sparkade boll med sin pappa i vår nya trädgård. Medan Stockholm blev en av de städer i raden som utsatts för ett terrordåd. Ett sånt som man läser om och chockas av, men lyckligtvis kan tänka ”vilken tur att det inte är vi”. Det har aldrig varit så tydligt för mig, det är vi, det har alltid varit vi. Terrorister tar sig in överallt och de skapar sådan rädsla bland oss – men också en stor gemenskap. Att se hur Stockholm hanterade gårdagen var fint. Hur polis och civila och stadsminister och kungen och hans moster samarbetade och snabbt gjorde det de kunde, det kändes tryggt mitt i alltihop.
Men så var jag inte där heller. Jag var inte i Sverige, utan jag satt tryggt i ett helt annat land. just nu. Just då var jag trygg. Vi får se hur morgondagen ser ut. Men tills dess tänker jag fortsätta resa och leva och tro på att det goda en dag ska segra. Och gör det inte det så tänker jag ändå inte ge efter för hatet. För jag hatar inte en grupp människor för något som en eller två personer har gjort. Det kommer jag aldrig att göra. Lika lite som jag hatar alla män för att vissa (många) män våldtar och slår och mördar kvinnor – lika lite hatar jag alla muslimer för något som två eller fem (eller många) terrorister har gjort. Jag hoppas att fler tänker så.
Say it out loud