Sápmi – Sverige – Irland

Idag ringde min far och var upprörd över att jag hade gift mig utan att berätta något. 

Jag suckade och försökte förklara för min far, som har minne som en guldfisk, att jag förklarat hur vi ska göra miljoner gånger och berättat att vi kommer gifta oss juridiskt i Januari för att sen gå till kyrkan i Oktober. Han ville mest låtsas-sura och prata med Chloe efter det, men nu för tiden tar jag inte åt mig av hans försök att få mig att få dåligt samvete så jag struntade i det. 

Så för alla som fortfarande undrar. För alla som ville bli sura över utebliven inbjudan eller utebliven bröllopsfest:

1. Detta var endast juridiskt, men inte mindre värt för det. Ja, vi har trots allt gift oss och jag räknas numera som Ciarans fru (iiiiiih)
2. Vi kommer att göra det ”på riktigt” i höst. Med ringar och nytt efternamn och med pompa och ståt. 
3. Blir du inte bjuden är det förmodligen för att vi inte längre umgås och vi varken vill eller har råd att bjuda alla som någonsin rört vid våra liv. Ta inte illa upp. 
4. Även om vi hade gift oss bara såhär så har ni inte med det att göra. Det är vårt äktenskap, vårt liv och vi gör som vi vill. 

Jag slutade försöka göra alla andra nöjda för flera år sedan. Så jag tänker leva i att jag och Ciaran trots allt är gifta nu. Men var inte ledsna för att ni inte var här i går, ni kommer bli bjudna på vårt kyrkbröllop. Då kommer vi lova att älska varandra för evigt inför Gud, och om ni inte redan visste det så är det vad jag ser fram emot och jag ser det inte som fulländat förrän vi gjort det. 

Men nu räcker det med prat om bröllop och äktenskap för nu. Vi tar upp det igen inför bröllopet i Sverige. Förresten måste jag gå upp och natta om min älskade lilla unge igen.