Vi har en Aahka, en samisk farmor, som donar och har sig med alla sina familjemedlemmar. När vi är här så är det klag och knogande och buttrande och bär vi är borta så är det samma sak och hon verkar aldrig nöjd, och speciellt inte när vi är här, men jag tror det är precis det hon är. Hon är här och städar nu, städar, lagar mat och pratar för sig själv och alla som är i närheten om hur det var på den gamla goda tiden. Om hur bortskämda vi är, hur vi måste byta vatten i hundskålen varje dag och att försöka påpeka att vi inte bor här är som att prata med en vägg. Hon säger stt vi ska veta vad som behöver göras, vi är bortskämda – men vi måste komma ihåg att ta hand om vår gamle far (?) som inte kan laga mat själv (??)
Vi säger fel ord på samiska, vi är otacksamma och kan inte städa. Jag blir tokig på min gamle Aahka, men nu när jag sitter i ett välstädat vardagsrum (i soffan på en filt som vi FÖR GUDS SKULL aldrig får flytta på förrän hon möjligtvis har dött men förmodligen inte ens då) och lyssnar på när Aahka pratar med sig själv i köket. Så tänker jag på hur lycklig jag är som har den där tokiga tanten i mitt liv. Min lilla krumma, starka, vackra farmor som har fött fyra barn och uppfostrat en hel klan. Som flyttade 100 mil för kärleken och aldrig såg tillbaka. Som ser alla sina barnbarn och gråter i sitt kök när vi åkt härifrån. Som alltid har nybakade bullar i sitt kök och som vet saker vi aldrig kommer kunna lära oss.
Hon är helt galen, men jag är så glad att jag fortfarande kan hälsa på min 80-åriga farmor och äta vaniljbullar i hennes kök och lyssna på historier från förr.
Fast nu ska hon gå hem och tack och lov för det.
Say it out loud