Chloe sover (i sin säng nu för tiden), Ciaran är och tar en öl med Tjidtjie och Sanna och jag och Linnea kollar på film medan Vielle sover på min mage. Min fina, mjuka, snälla son som nu funnits hos oss i 2 hela veckor. Pojken som kom som ett skott den där soliga dagen för två veckor sedan. Som direkt fick sin plats i vår familj och på en gång kändes så väldigt självklar. Det var inte alls som med Chloe, att vi var tvungna att vänja oss och lära känna varandra. Den här gången var vi redan föräldrar, och så fort jag fick upp han på bröstet så kände jag hur jag hade väntat på honom. Att han var den som saknades i vår familj. Chloes lillebror, vår son.
Han har ljust fjunigt hår, dom längsta tårna jag någonsin sett, små sneda ögon och en mun som formas till ett litet o när han bajsar. Han äter gärna men kan lika gärna tutta på nappen en stund medan stoerre-åabpa får hjälp med att tvätta händerna eller måla en dinosaurie. Han har dom mjukaste kinderna och ser precis ut som sin jyööne (jag får ju tydligen barn som ser ut och beter sig prick som min lillebror). Igår vägde han nästan 4kg och växer alltså precis som han borde. Vi har inget att oroa oss för när det kommer till den här pojken, han är den lugnaste ungen i hela världen och det gör mig lugn.
Gullliga, underbara barn. Vad jag är glad att just han kom till oss. Nathan Artur. Nathan för att det är fint, och Artur efter min aajja (morfar) som inte hann träffa sitt tredje barnbarnsbarn, men som jag vet kollar ner på oss och spricker av stolthet.
Nathan. Men vi kommer kalla honom Nate. Eller mest för Vielle – lälä om ni frågar Chloe.
Jag tror de flesta har ett O när man bajket. Eller????