Ni vet hur det är. Man har målat upp hur fint det kommer bli, vilken underbar dag vi kommer att ha, då är det ju som dömt att misslyckas. Vi borde ha vetat bättre men det lät så väldigt mysigt att packa in barnen i bilen och åka till Galway på julmarknad så där första söndagen i advent. Det började ändå bra, barnen sov hela vägen dit, solen sken och vi hann prata utan att bli avbrutna i de 45 minuter det tog att ta sig dit. Så fort vi kom ur bilen dock så började Nate skrika, så han fick hoppa upp i bärsjalen och efter 5 minuter på gatorna där julmarknaden var fick vi tvinga ner en skrikande Chloe i barnvagnen. Då hade hon nästan kommit bort tre gånger och vi var både stirriga och nervösa. Så, dagen kunde fortsätta. In i en affär för att köpa en poster till lekrummet och sen en kaffe från mc. Donalds med karamellsmak. Vi styrde vår kosa mot karusellen som hade hästar och vagnar att åka runt, runt i. Den gick helt sannslöst fort och efter 5 minuter i kö (Chloe var inte skitbra på att köa men vilken tvååring är det) så var det Ciaran och Chloes tur.
Ja men se så idylliskt det såg ut. Det var det inte. Chloe skrek och försökte klättra ur vagnen upp på en häst (som hon alltså inte fick åka på eftersom karusellen gick lika snabbt som en galopperande hjord med vildhästar) och när den tillslut stannade ville hon inte kliva av och sen tror jag att hon grinade mest hela återstående tid, med kort paus för att äta korv. Då hade vi kaffe på skorna, vi hade inte funnit någon dörrkrans att köpa och hittade ingen toalett så vi gick tillbaka till bilen för att åka hem igen. In i bilen med hela följet och ut från parkeringsfickan och rakt in i en bilkö. 5 minuter in i den bilkön vaknade Nate, som hade sovit hela dagen i bärsjalen med ett kort avbrott för lite amning. Såklart att han skulle vakna nu, det hade man kunnat ge sig den på. Så vi fick stanna och amma en stund innan vi dök ut i bilkön igen.
55 minuter senare hade vi tagit oss ut ur Galway. Då var det 45 minuter kvar innan vi skulle vara hemma. Nate skrek hela vägen. 1h och 40 minuters skrik tär på de flesta föräldrar. Det enda positiva vid det här laget var att vi vuxna turades om att vara irriterade och ledsna och att vara överdrivet positiva och sjunga sånger högt för barnen i baksätet.
När vi rullade in på vår gata frågade Ciaran mig varför vi hade ens hade åkt ifrån vårt underbara hus. Jag är beredd att hålla med honom. Aldrig mer kommer vi ta barnen till nåt så urbota tråkigt (för dom) som en julmarknad. Det var alldeles för mycket folk och Chloe är alldeles för liten för att lyssna på oss eller förstå tjusningen i att strosa runt och äta korv och kanske åka en karusell. Det får vänta några år helt enkelt.
Men så kom vi hem. In genom dörren och fick kissa, byta blöja, äta, amma, dricka vatten och stoppa barnen i ett bad och plötsligt var det väldigt mysigt alltihopa. Där bland badbubblor och fnissande barn kunde vi inte låta bli att känna oss väldigt glada över att vi i alla fall hade försökt. Kaos-dagen, som vi redan nu kan skratta åt, spenderade vi i alla fall tillsammans. Och vi är ett bra team, jag och min man. Som tillslut fick två torra, mätta, varma och glada barn att somna i sina sängar. Så jag kan inte låta bli att tycka att dagen ändå inte var ett så stort misslyckande.
Men idag stannar vi hemma.
Say it out loud