Sápmi – Sverige – Irland

Igår när Chloe vägrade klä på sig så vi kunde gå ut och gå och istället gömde sig under köksbordet och åt på en bit av en porslinstomte (?) som hon tidigare under dagen hivat i golvet. Eller nej, det var nog när hon för femte gången drack av badvattnet trots att jag sagt åt henne lika många gånger att hon inte ska dricka badvatten för att det är för tusan BLÄ!

Just nu är vi inne i en period där Chloe klart och tydligt måste testa vad som är okej att göra och vad som inte är okej. Jag vet att det är min uppgift som förälder att guida henne i det, att det inte funkar att skrika, att det är dumt och inte hjälper någon. Men det finns bara så mycket ork och tålamod i den här tjidtjien som sover alldeles för lite och har alldeles för mycket att göra. Tillslut tappar även den bästa det, och jag är långt ifrån bäst. Jag försöker, om och om och om igen, att vara den förälder som mina barn förtjänar (och dom förtjänar den bästa), och varje dag vaknar jag upp med tanken att idag ska jag inte tappa det. Jag ska inte skrika när Chloe för tredje gången häller ut prick alla pärlor på köksgolvet. Jag ska inte tjata på henne att hon ska sitta still när hon äter, att hon inte ska vifta med gaffeln så nära sin lillebrors ansikte. Jag ska vara förstående och pedagogisk och snäll och mjuk och mild.

Och varje kväll går jag till sängs och tänker att nähäpp. Idag var inte dagen då jag var allt det där jag lovade mig själv imorse. Jag skrek när Chloe rev ner alla julgranskulor ur granen och senare när hon råkade krama Nate så hårt att han började grina. Jag vänder ut och in på mig själv för att vara allt mina barn förtjänar, men som många andra föräldrar kommer verkligheten emellan och jag tappar det. Jag har en tvååring hemma, hon gör mig galen och ger mig så mycket mer kärlek än jag egentligen borde få. Barn är fantastiska, dom älskar sina föräldrar villkorslöst och obegränsat trots att dom kanske inte förtjänar det. Och jag önskar så att jag inte bröt ihop hälften så många gånger som jag gör om dagarna. Men jag är hemma med två barn dygnet runt, och det är helt underbart och hur svårt som helst.

Men kanske är idag dagen som jag inte kommer att tappa det. Eller nej, det är redan försent. Vi provar igen imorgon va, älsklingsbarn.

Bild på när Chloe tappade det, förlåt – Nate.

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.